Strax efter att kommunismen tappat sitt grepp om östeuropa så besökte jag tillsammans med några goda vänner Katowice i Polen. Jag var förvarnad om att det kunde vara skitigt, riktigt skitigt. Jerzy Sladkowskis dokumentär ”Dödens triangel” om städerna i södra Polen hade jag också sett och den skildrade en plats så förstörd att området egentligen enligt vissa forskare borde evakueras för lång tid framöver. Så jag var förberedd på en förorenad plats men kanske mer av tungmetaller, olja och kol än det som jag fick möta. Så förutom att luften hade en annorlunda doft av kol och det kunde dimpa ner oljeklumparfrån skyn så var jag ändå inte riktigt förberedd på det som väntade.
Det fanns naturligtvis både bra och dåliga hotell i 90-talets Polen. Vi hamnade på ett av de sämre, ett gammalt ”sporthotell” i barackstil i två plan. När vi kom fram efter en ganska slitsam bussresa med en chaufför som kört vilse i ett virrvarr av vägar så var vi framme. Vi fick nyckeln till rummet och började orientera oss in i de mörka korridorerna och det som mötte oss var doften av unken heltäckningsmatta med distinkta inslag av urin. Nästa chock, rummet. Madrasserna borde legat på en tipp för många år sedan, linnet som det var bäddat med var trasigt och dolde inte den smutsiga madrassen. Gardinerna hängde knappt ihop och stora revor gav ett intressant ljusinsläpp. Duschen var av det enklare slaget och när vi duschade på nedre våningen försvann vattnet på den övre. Sommaren var het och en dusch brukar göra gott men doften från vattnet vilket knappast var liljekonvalj fick man dras med hela dagen.
Men sådant kan man konstigt nog vänja sig vid. Efter första dygnets kväljningar så blev det ändå på något konstigt sätt uthärdligt och vi skrattade ganska gott åt eländet redan då och fotade flitigt för att berätta när vi kom hem.

Något som inte gick att skratta bort var ett av de restaurangbesök vi gjorde. Vi gick ut ett gäng för att äta, vi beställde och alla fick så småningom sin mat. Alla utom en i sällskapet. Vi försökte påkalla uppmärksamhet från servingspersonalen, förklara att vår vän inte fått sin mat och undrade vad den tagit vägen. Så småningom gick det obehagliga upp, det man vet existerar men inte riktigt vill tro att det finns. Orsaken till att vår vän inte fick sin mat var inte att personalen var glömsk, eller att maten var avancerad eller att de var stressade. Hon hade ”fel” hudfärg och det markerades med att de vägrade servera henne. Jag kommer ihåg den obehagliga känslan och paniken jag kände, hur kränkt hon blev och hur jag skämdes. Rasismen visade sitt fula tryne på ett sätt som jag hört talas om men inte kunnat föreställa mig förstod jag då och nu satt jag där inbäddad i ett täcke av maktlöshet och skam. Där på en restaurang fanns fördomarna så tydliga att man kunde ta på dem och jag kunde inte göra någonting alls än att känna frustration och ilska.

Ann-Louise Alexandersson