Ett besök hos frisören fick mig att förstå att det inte är taxichaufförerna det är fel på, det är vi kunder som är problemet.
Här kommer ett försvarstal för alla kedjepratande taxichaffisar världen över:
– Jag ber alla mina kunder att dansa efteråt, sa tjejen med saxen på den lilla frisörsalongen i ­Solna.
– Då får jag tänka ut något då, svarade jag.
– Nej, jag bestämmer vad, sa frisörskan och rabblade några förslag som jag på nätt och jämnt kände igen till namnet.

Sedan klippte hon mig, och hon pratade oavbrutet.
Jag är en ganska lättklippt person, det tar 20-30 minuter på sin höjd, och när det var klart visste jag allt om henne. Att hon gymmade på Sats och gick på LCHF-diet för att ”få lite rumpa”. Att hon var skild sedan länge och hade en 14-årig son som precis varit på första dejten. Att hon, för inte så länge sedan, hade blivit utbränd och gått hos psykolog i ett år. Vad hon tycker om sommarens oroligheter i Turkiet. Att hon själv kom hit som tvååring, är muslimsk kurd men uppskattar den svenska ”mentaliteten”:
– Ni är konflikträdda, ni blandar er inte i men det är bra, här är tryggt.

Jag fick också veta att hon har gått från att dricka flera koppar kaffe om dagen till att skaffat en termosmugg som gör att kaffet håller värmen. Nu tar hon sig en mun då och då i stället för att brygga kopp på kopp.

Jag försöker inte beskriva något unikt, alla som har klippt sig någon gång känner igen det här. Vi pratar ganska mycket med våra frisörer. Vissa av dem frågar om ditten och datten, andra drar historier av allehanda slag.
Min poäng är att en babblande frisör är ganska trevligt.

Annat när vi sitter i en taxi. Jag kan påminna mig oräkneliga resor där jag velat spetsa personen framför med harpun genom sätet bara för att få tyst på fanskapet. Men konflikträdslan förhindrar mig att ens be honom dra igen limpsaxen.

Så jag frågade frisörtjejen rakt upp och ner:
–Varför störs vi av malande taxichaffisar men roas av samtal under en klippning?
– Det är för att det är tjejer som klipper er, sa hon med ett gapskratt.

Det är möjligt att det finns något erotiskt över det, en stunds beröring av en kvinnas hand.
Å ­andra sidan uppskattar jag mina stunder även med manliga frisörer.

Så jag tror att det handlar om något ­annat. När du sätter dig i en taxi är du i regel stressad, du är alltid på väg till något annat. Karin Boye hade fel, det är inte ­vägen som är mödan värd, åtminstone inte när det kommer till taxiresor. Hos de flesta av oss sitter det djupt inpräntat att det är ­onödiga pengar och ska helst gå så snabbt som möjligt. Tänk på det nästa gång du sätter dig i en taxi: Det är inte den pratande chauffören som är problemet utan det ligger hos dig.

Till sist: Vilken dans blev det? Ingen alls, det tycktes hon helt ha glömt bort när vi kom till betalningen. Men som alltid efter ett frisörbesök gick jag hemåt med lite lättare steg. Och det slog mig, att det kanske var det min frisörska egentligen syftade på.

robert.laul@aftonbladet.se

Veckans krönikör:
Namn: Robert Laul.
Ålder: 37 år.
Familj: Singel.
Bor: I Solna.
Gör: Journalist och krönikör på Sportbladet.

5 snabba:
Just nu kan jag inte släppa tanken på …
… hur det ska gå i allsvenskan – fotbollsligan som aldrig upphör att förvåna, fascinera och engagera.

 

Alla borde läsa …
… Hannes Råstams Fallet Thomas Quick: Att skapa en seriemördare för att förstå hur stor den här rättsskandalen verkligen är.

 

Senast jag grät var…
… när jag såg The Dark Knight Rises eftersom slutet är så fantastiskt bra i kombination med vetskapen att det inte tycks bli några fler Batman-filmer av Christopher Nolan.

 

Jag skulle vilja bjuda …
… Lars Lagerbäck på middag för att få veta hur en så begåvad och framgångsrik man kan ha så liten respekt och förståelse för medier-nas arbete kring svensk fotboll.

 

På min gravsten bör det stå …
… härunder ligger stoftet av ett jävla fylle-svin.