Segelbåtarna trängdes nere i hamnen. Så tätt att de gnuggade varandras sidor. Jag promenerade längs kajen i Mariehamn och såg turisternas silhuetter i kvällssolen. De var samlade på däck, skramlade med besticken och skålade. Himlen var skrikigt orangegul och de små krusningarna i havet glittrade. Jag var 20 år och jag hade nyligen fått mitt drömjobb som chefredaktör för en nöjestidning.

Det var bara veckor sedan jag flyttat till den mysigaste vindsvåningen man kan tänka sig. Högt i tak, vita väggar och fransk balkong. Allt fint hände på samma gång, och som om det inte var nog hade jag släpat hem min drömkille från krogen och nu var han min. Samtidigt föll tunga, varma tårar nerför mina kinder.

Jag grät för att jag var tom.
För att jag hade det så bra, men absolut inte kände någon mening.
Kontrasterna var stora. Det var en ljuvlig sommar­kväll, kanske den absolut vackraste den sommaren, men det enda jag kunde lägga fokus på var att jag inte kunde känna.

Jag visste ingenting om att vara deprimerad.
Och det skulle dröja ännu två år innan jag skulle ta reda på det.

Långsamt, långsamt sjönk jag djupare ner i meningslösheten. Jag såg människor göra saker, men jag kunde inte förmå mig att förstå dem. Jag ville absolut ­inte göra någonting. Förutom att sova. Så jag sov. Jag gick till jobbet. Jag ägnade dagen åt att undvika folks blickar så gott jag kunde. Sedan gick jag hem och sov till nästa morgon.

När det var som värst var jag tvungen att gå hem och sova på lunchen. Vännerna frågade om jag ville träffas. Det ville jag inte. Jag orkade inte. Så jag ljög. Det var snåriga lögner om att jag var tvungen att hjälpa någon avlägsen släkting att flytta eller att jag skulle röja ut mitt vindsförråd. Jag kom aldrig ihåg vilken lögn jag hade dragit till vem, så jag satte mig i den ena konstiga situationen efter den andra.

Allt bara för att få vara ifred.
Som många som är deprimerade längtade jag efter döden. För när det inte finns någon mening, vad är det då för syfte med att bara finnas till?

Det kändes som att jag existerade för andra. För jag visste att mamma och mormor aldrig skulle orka med att jag försvann. Jag ältade tankarna gång på gång på gång. Vad var det för mening? Varför gör folk saker? Hur orkar andra finnas till? Kommer det alltid att vara så här? I så fall orkar jag inte. Jag orkar knappt en dag till, hur ska jag orka flera år?

Det tog, som sagt, två år innan jag fick hjälp.
Tre år innan jag kunde känna lycka och livsglädje.
Men nu skrattar jag igen. Nu lever jag igen.

Många tror att psykisk ohälsa är någonting konstigt. Många som drabbas av depressioner skäms. Jag gjorde det. På två år tänkte jag inte ens tanken på att söka hjälp, för jag var ”ingen sån”. Jag hade ju jobb, ­lägenhet med fransk balkong och kille. Till slut tvingade mamma mig till en psykiater.

Omkring tio procent i befolkningen beräknas ha haft en ­depression under senaste året, ­enligt Vårdguiden. Det kan hända, och det händer, även den bästa.

Om jag hade vågat söka hjälp direkt kunde jag ha minskat min sjukdomstid.

Men jag var för feg.
Det var jävligt dumt.
För just den där sommarkvällen, den får jag aldrig igen.

zandra.lundberg@aftonbladet.se

Veckans krönikör:
Namn:  Zandra Lundberg.
Ålder: 25 år.
Familj: Sambon Christian.
Gör: Nöjesreporter/krönikör på Nöjesbladet.
Bor: I en lägenhet i Enskede.

4 snabba:
Just nu kan jag inte släppa tanken på …
… att jag och min kille ska åka till Mexiko och lära oss att surfa. Eller bara dricka tequila.

Jag är otippat bra på…
… bänkpress. Siktar på personbästa i augusti.

Senast jag grät…
… var när jag lyssnade på Jonas Gardells sommarprat. Jag var bakfull, hyperkänslig och satt på bussen.

På min gravsten bör det INTE stå…
…någonting. Det räcker med att kasta ut askan i havet. Billigare så.