Det har gått fyra år. Ändå skriker hela min kropp ”nej!” när jag spänner på mig hjälmen, svingar benet över pakethållaren och sätter mig på cykeln.

Men det är dags nu. Dags att överkomma skräcken som har ridit mig sedan den 31 juli 2009, då jag dundrade med hakan rakt ner i asfalten, slog kroppen fyra nyanser av blå och bet sönder åtta kindtänder.

Min man, Dan, har fixat till min ärvda Crescent med nytt styre, fräscha däck och skinande blanka stänkskärmar. Min hoj är som ny, annat är det med mig. Olyckan sitter kvar i muskelminnet som ett svidande ärr, men enda sättet att bli trygg i sadeln igen är ju – som bekant – att hiva sig upp i den.

Hjärtat pickar lite fortare och handflatorna är svettiga när jag trampar iväg, påhejad av Dan. I Slussenbacken blir jag omkörd av både medelålders män i lycra och fartiga damer med korgar på styrstången, och jag tänker att de nog aldrig har dundrat rakt in i en trottoarkant med ansiktet först.

Att de nog inte vet att 70 procent av alla cykelolyckor resulterar i käk- och tandskador och att om de kände till den statistiken skulle de förmodligen tagga ner en smula.

Eller åtminstone skaffa en hjälm med integralskydd. För blåmärken bleknar, sårskorpor ramlar av, men tänder växer aldrig tillbaka och är överjävliga, snudd på omöjliga, att laga när de är så trasiga som mina.

Det är därför jag blivit Stockholms försiktigaste, och snällaste, citycyklist. Jag stannar laglydigt vid varje rödljus, respekterar högerregeln och släpper fram fotgängare vid övergångsställen.

Att inte göra det ovan nämnda, skulle vinna mig några minuter i tid. Det är det inte värt.

Tro mig.