Så när som på vårt bord är den flotta restaurangen helt tom. Tre steg bakom oss står de två söta servitriserna och viskar bakom kupade händer.

Maten är utsökt, betjäningen på tå, vinerna serveras perfekt tempererade. Det borde vara en alldeles underbar kväll, men jag minns representationsmiddagen mest som plågsam.

Situationen är krystad, men kutymen dikterar att efter dagens affärssnack ska vi umgås ”mer privat” under kvällen. Problemet är att ingen av oss vill vara där.

Vi skulle alla hellre dra på oss mysbyxorna och krypa upp i tv-soffan med ett glas billigt rödtjut, än att fortsätta konversera stelt över den välmörade oxfilén och Châteauneuf-du-papen.

Gissar jag. För alla ser mer eller mindre besvärade ut. Efter varje: ”Åh, vilket fantastiskt kött” blir tystnaden allt obekvämare och jag, som blir kollrig av långa pinsamma pauser, tar på mig rollen som kvällens cirkushäst. Jag trippar in i manegen och krumbuktar mig genom att bli extremt intresserad av en av kostymmännens fäbless för norskt djuphavsfiske. Vilken är den största firren han fångat? Exakt vilka vatten föredrar han och hur är det med flugfiske? Är det så där rysligt spännande som det verkar?

Storfiskaren svarar artigt, men kortfattat. Kommer inte med några motfrågor om mina eventuella hobbies. Jag vänder ut och in på mig själv för att samtalet ska leva förbi den snofsiga desserten.

Efteråt känner jag mig utmattad, tömd. Längtar ännu mer efter mjukisbrallor och lådvin och tänker: ”Aldrig mer”, trots att jag malligt brukar skrävla om hur extrovert och härlig jag är.
Men så gör jag testet i veckans Söndag och svarar ett rungande ”ja” på 15 av 20 frågor. Jag är alltså en introvert typ, egentligen, och nu är det dags komma ut ur garderoben. Under nästa affärsmiddag tänker jag hålla snattran.

Utan att bli kollrig.