Jag går ut från den gamla träkyrkan i Näsåker uppe i Övre Ådalen i Ångermanland. Tystnaden är bedövande. Nämforsen en bit bort är lika död som de som ligger här. Men tystnaden talar till mig. Ibland, beroende på dagsformen, formligen skriker den. För på något sätt är det här, bland alla dessa ­döda, jag hör hemma.

Just där, till höger om kyrktrappan under en ­liten svart sten, ligger N A Lidén och Sara, ”hans hustru.” Farsans farfar och farmor. Och till vänster: Gamla, gulliga, snälla Amanda. Farfars syster som alltid bjöd på nybakade bullar och källarkall mjölk från kossan uti fjöset. Bredvid henne Rickard, bildskön kraftkarl, som bar hem farfars gamla täljstensspis när Emil ­hamnade här. Och alldeles framför: En liten duva och namnet på min tremänning Gunilla. Hon blev två.

Runt hörnet finns Emil Lidéns familjegrav. Stenen är, som de flesta andra, liten och anspråkslös. Farfar Emil, skogsarbetare, flottare och torpare, ligger där tillsammans med farmor, sina svärföräldrar, faster Toras grabb som knappt hann öppna ögonen innan han dog och kanske ett par till. Sista bidraget var min far som kom dit som 52-åring 1970. Sen sprack det. Släkten försvann åt alla håll.

Runt omkring ligger grannarna, de flesta släktingar på ett eller annat sätt: Arvid som sköt sig i vedboden, Kalle som inte kunde gå – han sprang jämt. Överallt på stenarna: Lidén, Liden, Lidén. Och så de andra, de som Lidénarna gifte sig med.

Ingenstans känner jag så många människor som här. Och alla är döda men ändå oerhört närvarande skuggor som bildar en klangbotten i min tillvaro.

Det går en tråd från Näsåker ner till Östergötland. Morfar Nestor, statargrabb från Tidersrum, snodde värvning vid Smålands husarer i Eksjö 1909. Togs ut till guldlaget i truppgymnasik vid OS 1912. Gifte sig med skönheten Blenda, fick ­sonen Erik och förlorade båda två i Spanskan. Förkrossad sökte han sig norrut, vann högsta vinsten på penninglotteriet och träffade min mormor. De fick tre döttrar som hamnade på olika ställen.

Morsan, fick jobb på Östra Småland i Kalmar dit farsan hade kommit strax tidigare. Etablerade förlovningar slogs upp. Morfar laddade sin revolver.
Men det ordnade sig.

Varje år åkte morfar ned till Sjögestad och krattade föräldragraven. Jag följde med några gånger. Där stod Nestor, hårdingen, och grät. Jag också. Morfar tog tidigt med sig några ekplantor som han planterade hemma på Moråsen i Boden. Som genom ett herrens mirakel överlevde de krigsvintrarna och alla hemska Norrbottenvintrar. Nu har de planterats om och hamnat utanför kyrkan.

Så dog farsan, 52 år gammal, och hamnade i Näsåker.
Så morfar och mormor: Boden.
Farmors bror Oscar: Försvann någonstans i Minnesota.
Moster Märta: Karlstad.
Faster Tora: Skogskyrkogården.
Morsan: Minneslunden i Söderhamn.

Själv bor jag i Uppsala.
Trådarna från kyrktrappan i Näsåker leder lite varstans.
Vart ska de leda mig?
Tillbaka till Näsåker när det blir dags? Hem till familjen? Hem till släkten? Men familjen, släkten, finns ju överallt nu.

Fast Näsåker kallar. Allt ­högre ju äldre jag blir.
Det där får någon annan lösa.

Jag var nyss uppe i Boden och bröt en kvist av Nestors ek som jag tog med mig hem. Och här ­sitter jag och tittar på de torra ek­löven. Och tänker på Näsåker. Och på den skugga ur det förflutna jag snart själv kommer att bli.

svante.liden@aftonbladet.se

Veckans krönikör
Namn: Svante Lidén.
Ålder: 61 år.
Familj: Hustru Maria, sönerna Magnus och Einar.
Gör: Reporter på Aftonbladet.
Bor: Uppsala.

3 snabba
Just nu kan jag inte släppa tanken på …
… Reykjavik. När höststormarna drar i gång däruppe i min gamla hemstad kan jag inte komma på ett ställe jag hellre vill vara på.

En bok som alla borde läsa …
… Lusthuset av Torsten Blomqvist.  En lika rolig som fasansfull skildring av politisk vardagskorruption – med inslag av ruggigt ultravåld –  i en norrländsk stad som av någon anledning får en att tänka på Sollefteå.

På min gravsten bör det stå:
”Det var bättre förr!”