Det kan vara världens minsta pub.
En bardisk och två stolar upptar strängt taget hela rummet och på väggarna hänger gulnade porträtt på vad som förefaller vara stupade hjältar från det irländska frihetskriget.
En dam som ser ut att vara minst 100 år ­gammal har lyckats krångla sig upp på den ena barstolen, jag slår mig ner på den andra.
Jag har samma dag anlänt till Baile an Fheirtéaraigh på den irländska västkusten, en av ett litet antal byar där de flesta invånarna ännu i huvudsak talar iriska, ursprungsspråket.
Den tandlöse pubägaren parerar vad som tycks vara ilskna utfall från damen. Vad vet väl jag, ­orden är obegripliga.
Det dröjer några minuter tills han vänder sig till mig och på engelska och frågar vad jag vill ha.
– Guinness, säger jag.
I en sådan här miljö är det nog lika bra att inte krångla till det.
Damen skiner upp.  Kanske har jag blivit ­godkänd. Även hon pratar nu engelska och efter några artighetsfrågor på svårbegriplig dialekt om min härkomst börjar hon berätta.
Sex barn. Den enda sonen tillhörde IRA och dödades av engelsmän. Yngsta dottern är nyligen pensionerad flygvärdinna.
– Två av mina barn flyttade till Dublin, säger hon och gör korstecknet.

Det är den varmaste julimånaden i Irland på över 100 år och genom det öppna fönstret hörs bruset från havet. Det går knappt att komma längre västerut i Europa: På andra sidan Atlanten ligger New York.
Tanten pratar iriska igen. Hon skäller. Långa haranger. Hon tycks vara upprörd och tänder en Silk cut. Samma märke som min farmor i Dublin rökte.
Mannen ler tandlöst och säger att stammisar får röka inomhus. Jag sippar på min Guinness och undrar vart jag ska ta vägen.
Hon börjar förklara sitt utbrott gör mig. Det verkar som att hon har gått till någon slags feministisk attack. Hon har krävt svar på varför kvinnor fram tills mitten på 1970-talet över huvud ­taget inte släpptes in på denna pub. Och varför hon ännu i dag får sin Guinness i lady size och ­inte i pintglas.
Hon är hardcore, tanten. Om det råder ingen tvekan.
Dörren slås upp. En man kommer in. Hardcore­tanten fräser på iriska, gästen retirerar ut igen.
Präst i någon av grannbyarna, visar det sig.
– Han är ingen god katolik. Min brorsdotter har sett honom på ett dåligt ställe i Limerick, säger hon.
Pubägaren nickar och sveper en whisky. ­Damen maler på om Irlands präster, som ­generellt tycks vara eländiga varelser.
– Predikar om synd, men springer efter ­flickor.

Jag tänker, för husfridens skull, att det nog är bäst att inte nämna den utredning som härom året visade att den katolska kyrkan på ­Irland i många år skyddade präster som begick sexuella övergrepp på barn.
Dörren öppnas igen. En ung kvinna med rullator. Hårda ord utväxlas på det gamla språket. Damen hjälps ner från barstolen och leds muttrande ut.
– Samma sak varje månad, säger pubägaren. Hon rymmer från ­ålderdomshemmet och kommer hit. Personalen ringer och frågar om hon är här. Nej, säger jag.
Klockan är inte mer än åtta, men nu vill han stänga. Jag stiger ut i den tropiska kvällen och tänker att jag aldrig kommer att glömma hard­coretanten.

Veckans krönikör:
Namn: Oisín Cantwell.
Ålder: 49.
Bor: I Stockholm.
Gör: Nyhetskrönikör på
Aftonbladet.

6 snabba:
Just nu kan jag inte släppa tanken på …
… haveriet på Arbetsförmedlingen.
En bok alla borde läsa …
… är Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg för att språket är så vackert.
Senast jag grät var… 
… under Breivik-rättegången eftersom allt var så hemskt.
Jag är otippat bra på  …
… att tycka synd om mig själv.
Jag skulle vilja bjuda …
… min pappa på middag för att fråga varför han ­vägrade göra en bypass­operation och därför också dog i förtid.
På min gravsten bör det stå …
… lång dags färd mot natt.