Till en början var jag rädd för den. Med dess skarpa blick och vassa hugg­tänder såg den ut att kunna slita en blyg flickstackare i stycken. Men så småningom blev den min vän.
Den uppstoppade leopardungen stod vakt i mormors vardagsrum. Eller ”finrummet” som hon kallade det. I finrummet skulle man bete sig lite finare än i fulrummen, lite andäktigt, sådär. Man skulle inte röra något. Inte heller leoparden.
När jag började ta pianolektioner i mellan­stadiet fick jag vip-pass till finrummet.
Medan jag klinkade fram ”andliga visor” ur ­boken med samma namn stod leoparden där och smög på mig, liksom redo att attackera vid varje falsk ton.
Efterhand vande jag mig vid dess närvaro. Jag började till och med uppskatta den. En bundsförvant till en räddhågsen mellanstadieelev. Sällskap för en medelmåttig pianospelare.
När mormor drog sina anekdoter (”Jag skulle berömma en duk på symötet och tänkte säga ’det där var inte dumt’ men ändrade mig till ’vad snyggt’ och så sa jag ’det där var inte snyggt!’) såg det ut som att den skrattade med.
Om jag var ensam i huset och hämtade något
i källaren kände jag en trygghet i att leoparden vaktade ovanvåningen.

Sedan dog mormor. Och medan jag tänkte på henne nästan varje dag föll leoparden i glömska.
Tills för några år sedan när mina syskon och jag slutligen tog tag i den bitterljuva uppgiften att dela upp mormors ägodelar emellan oss.
“Det enda jag vill ha är den uppstoppade leoparden” förkunnade jag, och mina syskon verkade inte ha några invändningar. Till min förvåning verkade de inte ens minnas den.
På jobblunchen berättade jag för mina kollegor att jag snart skulle vara stolt ägare till en uppstoppad leopard.
Så var dagen kommen. Återigen skulle jag stå öga mot öga med min barndoms skräck och ­beskyddare.
Bakom en servis och några trasmattor skymtade­ några välbekanta fläckar. Men återföreningen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig.
Det sägs att minnet kan spela oss ett spratt ibland. Mitt minne nöjde sig inte med det.
Det körde hela arsenalen av pruttkuddar, ­klipulver och hundbajs i plast.
I min famn höll jag inte ett ståtligt uppstoppat djur utan ett fånflinande gosedjur med plastögon och tygtunga.
Det feluppstoppade lejonet på Gripsholms slott framstår som ett taxidermiskt mästerverk i jäm­förelse.
Det är häpnadsväckande hur denna ­leksak i min fantasi och minnets mörka vrår förvandlats till en skräckinjagande best.
När jag kom tillbaka till jobbet och visade bilder på det ”uppstoppade” djuret blev jag utskrattad av mina kollegor. De ifrågasätter fortfarande mina minnens ­trovärdighet, och själv har jag insett att jag skulle utgöra ett uselt ögonvittne i en rättegång.
Den luggslitna leoparden har nu en central plats i mitt eget ”finrum”.
Ett kärt minne av mormor.
En hyllning till min livliga fantasi.
Och en ständig ­påminnelse om ­minnets förrädiska natur.

Veckans krönikör:
Namn: Sylvia Balac.
Ålder: 38.
Bor: I Hägersten.
Familj: Nej.
Gör: Redigerar.

3 snabba…
Just nu kan jag inte sluta tänka på …
… Cate Blanchetts rollprestation i Woody Allens Blue Jasmine. Hennes andra Oscar borde vara bärgad.
På min gravsten bör det stå…
… nu är jag inte bara död inombords längre.
En bok alla borde läsa är … 
… vad som helst av Jonathan Coe. Britten skriver absurd realism (om nu en sådan genre existerar). Intelligent och roligt.