Stanna bilen, stanna!
Vår hajgråa bil – av dottern döpt till Hajis – slirar upp på trottoaren. En tom Cola-mugg från snabbmatslunchen på E4:an studsar mot vindrutan och tre inredningstidningar glider elegant ner på bilgolvet. För ett ögonblick – innan alla börjar skrika – stannar tiden. Allt är perfekt, och genom en springa i ett väderpinat staket ser man vattnet i Öresund krusa sig innan det slår in mot strand.
– Men, mamma! Åh, neeej… Jag sitter kvar i ­bilen! Jag älskar inte att titta på dumma hus!

Dottern är sex år och kan rimligtvis inte förstå allvaret. Huset vi just passerat har alla rätt, plus en ”Til salg”-skylt nedstucken vid vägen.
Vejen, menar jag. Strandvejen. Norr om ­Köpenhamn.  Mytomspunnen dansk mark där paradvillor i jugendstil lever i harmoni med fiskestugor med halmtak. Där blåvitt porslin från Royal Copenhagen per automatik klirrar mot silverbestick när släkten trillar in för den traditionella jullunchen med dejliga kransekager.

Maken tittar avmätt på mig. Hans blick är så förutsägbar. ”Ska vi vara lite realistiska?”, säger den.

Men efter 15 år tillsammans är det han som borde veta bättre. Det finns tre magiska vägar som berättigar tvära inbromsningar:
• Strada Costiera utanför Trieste i nordöstra Italien, en spritsad marängsträng över Adriatiska havets glitter.
• Escénica, en smekning runt Acapulco-bukten där en stor mexikansk måne lyser och … ja, ni förstår.
• Och så Strandvejen.

– Håll här, säger jag och ger maken en trädgren som skymmer.
Det är en ljuvlig dag i juli och eftermiddags­solen som smyger igenom buskaget lägger en trolsk dimslöja över den gräddvita drömmen.
Halsen sträckt över staketet. Högerhanden upp. Klick! Om jag, mot förmodan, inte flyttar in alldeles genast så är mitt drömhus förevigat i  mobilen.

Dottern stirrar uppfodrande på oss medan ­Hajis fortsätter färden mot den hyrda sommarstugan en mil bort. Sedan bryter maken den sakrala tystnaden med en skräckreplik.
– Det kostar 18 miljoner. Minst.
Aldrig. Såg det inte lite övergivet ut? Kanske har ägarna skilt sig och vill sälja rekordsnabbt? Tänk positivt!
– Högst fem miljoner, kontrar jag när bilen kränger in vid  hyrstugan som är möblerad med danska ikonmöbler och hälsar oss välkomna med en korg årgångsviner.
Men vem bryr sig?

Vi kastar oss i soffan, loggar in på danska Hemnet och medan dottern länsar ett körsbärsträd dreglar vi över tanken på 209 kvadratmeter antikt marmorgolv, tre öppna spisar och kök i turkos originalmålning.
Den är facit, min ”Strandvejsvilla med atmosfaere” från 1917. Samma år som Danmark lämnade ifrån sig Sankt Thomas i Västindien, visar det sig. Efter 245 års palmvajande kolonialliv sålde danska staten ön till USA för 170 miljoner kronor. Drömhusets pris – ynka 4 995 000 danska kronor – är som en jordnöt i Kinesiska havet jämförelsevis.
Men ensam är svag.

När maken påmint om att jag på färjan över Sundet snålade ur på tre Toblerone till priset av två stormar dottern in och sätter sista spiken i kistan:
– Åh, inte mer husprat! Nu vill jag veta hur vi ska fånga krabbor!

britt.peruzzi@aftonbladet.se

Veckans krönikör:
Namn: Britt Peruzzi.
Ålder: 46.
Bor: På Kungsholmen i Stockholm.
Familj: Man och 6-årig dotter.
Gör: Är nyhetsreporter.

3 snabba:
Just nu kan jag inte sluta tänka på…
… förföriska höstdelikatesser – kantareller, tryffel och min mormor Emilias himmelska apfelstrudel.
En bok som alla borde läsa är…
… En Man av italienska journalisten Oriana Fallaci, om den grekiske motståndsmannen Alexandros Panagoulis. För att påminnas om att man orkar mer än man tror och att kärlek övervinner allt utom möjligen en juntakupp.
På min gravsten bör det stå…
… ”Albas tacksamma mamma”.