Farfar viftar med armarna, som han ­håller i ögonhöjd för att skydda ansiktet. Han vrider huvudet från ena sidan till den andra, blundar och ropar efter mamma.

Min farfar Lejb ligger på Södersjukhuset. Han yrar om kriget och ska om några dagar, den 25 ­januari 2011, somna in på grund av sviterna av en lunginflammation.

Det är nästan skrattretande att tänka på att det var det som till slut skulle ta hans liv. Tänk om han hade vetat det, när han förfrös händer och fötter, lungor, svalt, gjorde allt för att överleva år efter år i skogen som partisan i Polen. Lejb tvingades leva med sorgen att tyskarna förintat hans mamma, bröder, systrar, vänner, släktingar och grannar. Att ryssarna fängslat hans pappa Alter i Sibirien.

Vid sjuksängen vakade min farmor Cyla ständigt över sin livskamrat sedan 67 år tillbaka. En av få, fortfarande vid liv, som förstår det hon själv gick igenom som tonåring i den då polska staden Lvov. Ärren och den djupa sorgen, och säkert skulden, över att hennes föräldrar Moses och Mirjam Bierman valde att just hon av alla syskon skulle få chansen att överleva. Hon såg ju inte så ”judisk” ut, kanske skulle det gå. Medan hennes syskon fick stanna i Ghettot och invänta döden såg föräldrarna till att gömma ­Cyla hos bekanta, polska bönder. Ett kilo socker, det var vad ett judiskt männi­skoliv var värt för den som angav en jude. Till slut vågade ingen hjälpa Cyla längre och hon hamnade i ett arbetsläger i norra Tyskland, där hon i flera år levde under falsk identitet som ­polska Janina och förnekade sitt egna jag.

”Ta av dig den där”, brukar hon säga barskt på sin polsksvenska brytning. ”Det är farligt visa det där”, fortsätter hon. Hon pekar på Davidsstjärnan som hänger på en tunn guldkedja runt min hals. Vi ska aldrig glömma. Vi ska vara stolta. Men skylta för guds skull inte med det. Jag vet att det är av kärlek, men får ofta höra att jag inte ska skylta med mitt judiska arv. För mig har Davidsstjärnan ingen religiös betydelse, utan är rent symbolisk. Jag vill visa min stolthet över och kärlek till farmor och farfar.

Adolf Hitlers hela idé var ju att jag, pappa, syster Sara aldrig skulle få finnas. Att jag aldrig skulle ha kunnat skriva den här texten. Att vara jude i Sverige, i världen, är fortfarande inte enkelt. Det är inte helt lätt att ha en betydelsefull och självklar känsla för Israel utan att hamna i diskussioner om politik, konflikter och hat.

Judehatet gör sig ständigt påmint. I Malmö berättar judar om glåpord och hot. Härom veckan marscherade det högerextrema Svenskarnas parti på Stockholms gator. Och så finns de ju de där som fortfarande förnekar helvetet Lejb och Cyla gick igenom. Adolf Hitlers hela idé var att den unga partisanen Lejb skulle ha dött av ett nackskott, som hans mamma Sara. Inte att två magra tonåringar skulle finna kärleken, komma till Sverige och lämna efter sig barnbarn och barnbarnsbarn.

Det är därför Jag aldrig kommer att ta av mig ­Davidsstjärnan.

 

Namn: Helena Trus. Ålder: 32. Bor: I skärgården. Gör: Det mesta på Nöjesbladet. Tf nyhetschef, reporter, krönikör, tv.

 

Just nu kan jag inte släppa tanken på … … söta, svenska äpplen. Det bästa med hösten.

Jag är otippat bra på att … … skjuta luftgevär.

alla borde läsa … … Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj för att vi så sällan får läsa krigsberättelser ur en kvinnas perspektiv.

Senast jag grät var … … när jag skrev den här krönikan eftersom jag saknar farfar.

Jag skulle vilja bjuda … … Hollywood-frun Gunilla Persson på middag för att fråga ”spelar du teater -eller are you for real?”

På min gravsten bör det stå … … dotter, syster, hustru, moster, mamma, mormor, gammelmormor.