Jag är usel på att carpa. Att carpa kommer från det latinska uttrycket ”carpe diem”, fånga dagen eller njuta av dagen, som de flesta lärt sig av den där filmen om internatskoleungdomar med Robin Williams, Döda poeters sällskap, från 80-talet.

Själv fångar jag inte dagen, jag rusar förbi den.

Jag rusar förbi allt. Jag är dålig på mindfullness och att andas. Jag är hopplös på att göra saker sakta. Jag jäktar, stressar – oftast, närmast alltid, helt i onödan. Måste få saker ur händerna.

Till exempel: Om middagen ska dukas av och diskmaskinen fyllas gör jag det supersnabbt, måste bli av med det, vill bli av med det. Kanske är just den saken en fråga om ett analretentivt drag, att jag inte kan koppla av förrän allting är i ordning, rent och snyggt.

Men att jag går väldigt fort till bussen för att komma till jobbet finns det ingen rimlig anledning till. Jag har ingen brådska, det rör sig om maximalt en minut jag tjänar in, jag borde gå lugnt och njuta av det fina höstvädret, titta i skyltfönster, stanna och ta en kaffe, inte bara säga ”tjena hej” till någon bekant och rusa vidare utan i stället stanna och småprata, ja carpa! Men jag har fått för mig att jag måste komma fram snabbt.

Det är stört.

Vägen är ingenting för mig, målet är allt.

Ungefär som när jag krattar löv. Det går med en sabla fart. Medan andra, sundare människor passar på att njuta av naturen, känner lugnet och därmed dessutom slipper ryggont.

 

Detta är en defekt jag är trött på. Det kan inte vara hälsosamt för kärl- och hjärta. Dessutom äter jag fort. Och dricker fort. Och klär mig fort. Och duschar fort. Och twittrar fort. Jag tänker fort också (och ibland rätt).

Men det finns en sund motsatt sida.

Jag är nämligen jättebra på att göra ingenting. Jag kan jag ligga helt still i soffan och titta på tv ­eller läsa en bok i flera timmar. Då stressar jag ­inte alls. Då carpar jag. Men sedan är det full fart igen.

Jag är antingen PÅ eller AV.

Är jag ensam om det här? Jag känner mig rätt ensam om det här. Jag tycker att de flesta i min omgivning tar det piano, har ett jämnt och behagligt tempo. Men så kan det väl inte vara? Det finns inget annat som är särskilt unikt med mig.

Men jag har blivit bättre, sakta blir jag bättre. Det beror på barnen. Vi vuxna ska inte tro att vi bara lär dem, de kan också lära oss.

Det går inte att jäkta små barn. Barn är långsamma, de lever i sin egen luddiga mysiga värld. De har aldrig bråttom till jobbet. De tar inte på sig overallen trots att det faktiskt är bråttom till förskolan. Och desto mer jag försöker jäkta upp dem i mitt tempo, desto mer carpar de, även kallat trilskas i detta fall.

 

Barnen kan bli min kur, mitt bote­medel, mina läromästare i hur man ­lever livet, fångar dagen, tar det piano, njuter mer av det lilla i till­varon och inte är antingen på eller av utan fördelar dessa två ytterligheter till en lagom mittenfåra.

Barn är mästare på att carpa. Barn är över ­huvud taget mästare på att leva. En gång var jag också ett barn som ­seglade lugnt fram i tillvaron, vad hände egentligen? Det ­moderna livet?

Jag ska lära mig att bli barn igen, av mina barn. De ska göra mig till en carpare.

Namn: Fredrik Virtanen. Ålder: 41. Familj: Fru Karolina Ramqvist, författare, tre barn. Bor: Lägenhet på Södermalm, Stockholm.

6 snabba!

Just nu kan jag inte släppa tanken på … … att efter den här mysiga hösten kommer den vämjeliga vintervåren.

Alla borde läsa … … Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson för den är rolig och gastkramande och dissekerar kärlek på ett närmast autistiskt sätt.

Jag är otippat bra på att… ... spela bridge, ett kortspel -vanligtvis utövat av 96-åringar.

Senast jag grät var…  …  i går eftersom jag överväldigades av lycka över mina magiska barn.

Jag skulle vilja bjuda … … Bob Dylan på middag för att fråga vad han äter, dricker och om han fortfarande knarkar.

På min gravsten bör det stå … … årtalet 2061 eller högre för då fick jag åtminstone bli 90 år.