Man blir ju äldre. Tydligen.

När man sitter i solstolen utan något särskilt för sig och upptäcker att det går att vika små trevliga paket av huden över knäskålarna är det svårt att fortsätta blunda för faktumet. Sedan samlas liksom bevisen på en hög som hade glatt CSI-gänget ofantligt. Efter servettvikningen av knäskålarna följer fascinerande mönster på underarmana när man nyper och pressar.

Tårna, som ett kort ögonblick efter den långa perioden knata-ikapp-barn-skor tycktes vara öppna för allt, har efter ett stormöte demokratiskt beslutat att inte en enda av dem tänker låta sig trängas ner i högklackat eller smalt. Och de kommer att föra ett jävla liv om jag försöker köra över dem, det har de gjort fullkomligt klart.

Ögonen har av obegriplig anledning fått för sig att de numera får göra lite hur som haver efter att haft örnkoll på barnen i alla år. Eftersom de är noll intresserade av att veta vad en förpackning mat egentligen innehåller så skiter de blankt i att anstränga sig för att ta reda på det.

Jag tror att jag säger ’’va?’’ något oftare numera men att det skulle vara tecken på nedsatt hörsel vägrar jag att tro – jag hör ju fortfarande utmärkt om någon skulle viska ’’vin’’ eller ’’anklever’’ eller ’’sex’’ i ett annat rum.

Det nog mer en signal på att så mycket av svamlet omkring mig är ointressant på gränsen till sövande. Alltså, jag vill verkligen framhålla att ingenting av det här – varken huden, tårna eller ögonen – har med mig att göra.

Verkligen inte!

Lika lite som ett hål i en strumpa skulle ha något med själva mig att göra. Det är bara små irritationsmoment. Men inte helt utan fördelar, heller. När jag klev in i den übertrendiga jeansaffären häromveckan blev jag förbluffande moderligt omhändertagen av en brud som inte ens var en fantasi när jag låg på provrumsgolv och genomförde det magiska tricket att pressa in mer kött än vad som rymdes i Gul&Blå-korvskinnen.

Blev jag kanske lite störd av detta? Tänkte jag att det var väl fan att hon tror att jag är en smula, smula bortkommen i en jeansbutik? Nix, jag tänkte att om det är lite sladder kring knäna som krävs för att få ypperlig service så är det värt det. Och om folk nu tror att jag är lite bortkommen för att tårna har blivit en aning mer nogräknade och ögonen kostar på sig att det lite lugnt så varför inte köra på? Om man nu händelsevis tog en burk anklever istället för en med kattmat eller misstog en bit andfilé för fläskkotlett så var det ju inte mitt fel och det vore väl synd att inte äta upp den goda maten.

Trots allt.

Och med så trumpna tår är det väl inte konstigt att man inte orkar gå mer än 300 meter innan man behöver förfriskning och eftersom det ju inte är helt säkert att det är en dag i morgon också så är det lika bra att passa på med en sista Gin&Tonic. Typ. Skulle någon närstående klaga säger man bara ’’VA?’’.

Namn: Karin Ahlborg Ålder: 52 Familj: Fyra söner Gör: Reporter på Aftonbladet Bor: I ett hus i Nacka

Just nu kan jag inte släppa tanken på hur jobbigt det måste ha varit med hantverkare på medeltiden: ’’Ja, jag vet att vi sa 1432 men nu har vi en annan borg att bygga så kan vi säga 1576, istället?’’

Jag är otippat bra på att slå in presenter med extra allt – krussiduller, fjädrar, pärlor, guld och silver. Helst ska ingen öppna dem.

En bok som alla borde läsa är ’’Tänka snabbt och långsamt’’ för att man får prima bortförklaringar när man själv tänkt lite fel.

Senast jag grät var häromveckan eftersom jag såg en film och jag gråter till nästan alla filmer – komedier också.

Jag skulle vilja bjuda Marilyn Monroe på middag för att få veta det smaskigaste skvallret ever.

På min gravsten bör det stå ’’Jag fick ju inte se slutet!’’