Så fort maken kommer hem från jobbet ställer han frågan:
– Vet du vad den främsta dödsorsaken bland ungdomar är?
– Trafikolyckor, säger jag tvärsäkert.
– Fel, säger Dan.
– Cancer?
– Nej. Självmord.
Va? Jag känner hur jag tappar hakan. Och modet. Är det sant?

Ja, tyvärr. Dan och hans brandkårskolleger har precis lyssnat på en föreläsning inom SPIS-projektet (suicid prevention i Stockholm) och fått veta att antalet självmord i Sverige har sjunkit sedan 1980-talet. Utom i gruppen unga 15–24 år, där de tvärtom ökar, och i dag alltså är den primära orsaken till att ett liv släcks.

Bakom siffrorna i statistiken finns Sigge Ekman, 16. I augusti förra året bestämde han sig för att det bara fanns en utväg, utan att någon i hans närhet hade anat hur dåligt den skojfriske killen mådde.

– Han måste ha varit världens bästa skådespelare, säger hans pappa Mikael i ett reportage som publicerades i Söndag den 22 september:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17491359.ab

Familjen väljer att berätta om Sigge för att att andra ungdomar i samma situation ska orka ta hjälp.

– Vi måste underlätta för dem genom att våga prata om det, säger Sigges mamma Ursula.

Sannerligen. Det är dags att sluta tassa kring ämnet och i stället lära oss hur vi ska göra om någon i vår närhet är deprimerad och/eller suicidal. På föreningen Minds hemsida läser jag:
”Gå inte med på att hålla någons självmordsplaner hemliga. Bekymra dig inte över att du kanske förstör en relation om du känner att det finns fara för livet. Det är bättre att förlora en vänskap genom att bryta ett förtroende än att gå på en begravning.”

Så: Reagera och agera!
Allt annat är otänkbart.