Det sägs att handen som gungar vaggan styr världen. Jag hoppas att det är sant. Jag har inte barn. Jag vet inte om jag någonsin kommer att få några. Men de senaste månaderna har föräldrarollen som sådan smugit in i mitt medvetande, smugit under huden på mig, smugit in i hjärtat.
Mammor och pappor i Afghanistan, Irak och Sverige har inom loppet av de två senaste månaderna visat mig osjälvisk övertygelse, gränslöst offer och kärlek som övergår allt förstånd.
Jag var inte riktigt förberedd på det. Men jag tycker om det.
September, Afghanistan. En mamma dör i barnsäng. Pappan, som plötsligt är ensam med en dotter, tittar på flickan och fattar ett, i det landet, högst ovanligt beslut. Hon ska inte giftas bort. Hon ska få en utbildning. Hon ska se till att det här inte drabbar andra.
Handen som gungar vaggan styr världen.
För när jag träffar den flickan nu, 18 år senare utbildar hon sig till barnmorska i Svenska Afghanistankommitténs regi. Hennes far har brutit mot alla byns normer och skickat sin dotter sex timmar bort, för att hon ska få lära. Hon är lycklig. Hon är stolt.
Oktober, Irak. Hon var tvungen att fly. För att förklara det så enkelt som möjligt: De höll på att bomba sönder hennes by. Men hon kände att barnet i magen inte skulle klara stressen och pressen med strapatsen de där sista dagarna av graviditeten. Och inget var viktigare än att barnet skulle få leva. Så kvinnan stannade i Syrien, gömd i sitt hem. För att, mitt i kriget, ha en plats där hennes barn kunde komma till världen i någon form av harmoni. Hon födde sin dotter, låg stilla med henne i två dagar så att bebisen skulle bli lite starkare, få lite mat. Sedan knöt hon flickan runt sitt bröst, och lämnade landet.
Och när jag träffar den kvinnan i ett flyktingläger i Irak visar hon upp sin nu månadsgamla flicka med en sådan stolthet. Säger att hon inte vet hur, men att dottern ska få ett bra liv.
Och jag tror henne.
För handen som gungar vaggan styr världen.
November, Sverige. En bok ska skrivas. Min deadline, som legat över mig hela året, närmar sig. Jag är stressad. Jag är pressad. Jag har stängt av telefonen. Jag vill inte prata med någon. Jag vill inte träffa någon. Då ringer det på dörren. När jag mot min vilja öppnar den är det ett blomsterbud. En sagolik höstbukett med rosor, germini och krysantemum. ”Det kändes som att du behövde de här” står det på kortet från min mamma.
Jag ringer henne för att säga tack, och hon lyckas ännu en gång med den där bedriften som jag aldrig riktigt har förstått. Hon torkar mina tårar över telefonen.
– Lycka till med det du måste göra, säger hon.
Och när jag sätter mig vid datorn och äntligen tar mig i kragen tänker jag att handen som gungar vaggan styr världen.
December, långt bort. Det är snart dags att packa väskan igen. Nästa månad ger jag mig ut på en ny reportageresa, i ett nytt land. Jag har nog aldrig längtat så mycket efter en jobbresa som jag längtar efter den här. Jag hoppas att du vill följa med.
Den kommer att handla om de viktigaste människorna i världen: De som gungar vaggan.
De som styr världen.
carina.bergfeldt@aftonbladet.se
Veckans krönikör:
Namn: Carina Bergfeldt.
Ålder: 33.
Familj: Stor.
Bor: Stockholm.
Gör: Nyhetsreporter på Aftonbladet och författare.
3 snabba:
I mitt kylskåp finns det alltid …
… mineralvatten. Det tog mig många år att köpa en Soda stream, men Mon Dieu! Bästa köpet.
Min vision av himlen är …
… att sitta med Simona Ahrnstedt och Kristina Ohlsson på Pampas Marina och äta brunch i tre timmar. Oavsett årstid.
Stötte jag på mitt 17-åriga jag, skulle jag …
… säga till henne att det där med att bo själv inte är så dumt, och att hon inte skulle vänta 16 år med att testa det.
