För ett par veckor sedan publicerade Aftonbladet en mycket avklädd debattartikel av författaren och musikern Bosse Löthén. Texten beskriver hur han frilansat i olika branscher sedan han var 13 år. Hur han, trots att tillvaron varit osäker och slitig, alltid har kunnat försörja sig och sina barn.

Tills nu. Han är sjuk, behöver opereras, och på grund av sjukpenningsreglerna får han knappt någon ersättning. ­Efter ett vuxenliv av eget företagande står han utanför alla trygghetssystem.

Hans enda utväg är att söka socialbidrag, men han får nobben även av soc, eftersom han lånat pengar av sin mamma, ”vilket räknas som inkomst”, enligt socialsekreteraren. Att hans mor är pensionär och behöver vartenda korvöre själv, det tar inte reglerna hänsyn till. Ja, ni fattar? Cirkeln är inte bara sluten, den är ond också.

Jag ska inte referera hela artikeln, den tycker jag ni själva ska läsa här: http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/samhalle/article17712542.ab, där Bosse beskriver sin utsatthet mycket tydligare än jag. Hans historia är gripande, men ändå osentimental och jag tänker att om en sådan välformulerad person har svårt att göra sin stämma hörd hos svenska myndigheter, hur går det då för alla andra sårbara, utstötta, fattiga, sjuka?

Åt fanders, är min gissning.

En annan person, som vet hur det är att leva på samhällets skuggsida, är rapparen och Så mycket bättre-aktuelle Ken Ring. I Magda Gads intervju på sidorna 52–57 i veckans Söndag berättar han hur han gått från utslagen till att vara den som desperata ungdomar ­mejlar till för stöd.

Kens texter får kids, som är redo att hoppa från Västerbron, att tänka om. Hans engagemang får ungdomar att tro på sig själva och att det finns en annan framtid än den som går åt fanders.

Svenska myndigheter har mycket att lära.