Det är Alla helgons dag och tillsammans med ”min” kör, Salvia, sjunger jag i St Görans kyrka i Stockholm, där det hålls en vacker minnesstund för alla församlingsbor som gått bort under året.

Var och en av de avlidna får sitt fullständiga namn uppläst, tillsammans med dödsdatum och hur många år hen fått vandra på jorden, innan ”Gud fader har kallat”. För varje nämnt namn placeras sedan ett tänt ljus på altarringen, tills de bildar en flämtande halvcirkel.

Jag sneglar bakåt, på de anhöriga, som andäktigt väntar på att höra sina käras namn. En man baddar ögonvrån med en näsduk, en kvinna snyter sig, en ung grabb lägger varsamt armen om en lika ung tjej. Allt medan ljuslågorna på altarringen fladdrar, som vore de dansande själar.

Jag, som varken bor i församlingen eller har mist någon under året, hinner tänka på allt mellan – bokstavligen – himmel och jord. Som att förvånansvärt många har fått leva i över ett sekel och att bara några få, tack och lov, har dött på tok för tidigt: En 18-åring, en bebis, en 46-åring, en 59-åring och någon i 30-årsåldern.

Men. Allt eftersom prästen prickar av sin lista, ökar en kategori oroväckande: De några och 60. Alldeles för många hädangångna är människor, som visserligen varit på god väg mot ålderdomen, men ändå är alldeles för unga för att ha ­somnat in.

Och då slås jag av ännu en insikt. Om tolv år fyller jag 60.

Jag, som är yngsta syskonet.

Jag, som ser en 16-åring i spegeln.

Jag, som fortfarande funderar på vad jag ska göra när jag blir stor.

Kanske jag aldrig blir det? Stor. Färdig för det ”riktiga” livet. Kanske hinner livet bli färdigt med mig först?

Dags att börja leva, alltså.

På riktigt.