Det finns föräldrar som inte vill döpa sina barn eftersom ”barnen måste få välja sin tro själva när de blir äldre”. Det är ett obegripligt resonemang. Följer man det fullt ut skulle barnet växa upp i ett värderingsslutet vakuum tills det är arton år och får välja själv. Vegetarian eller inte, socialist eller liberal, skägg eller inte, storstad eller landsbygd, friskolemotståndare eller inte.

Själv indoktrinerar jag mina barn så mycket jag kan. De ska aldrig ta sista maten utan att fråga om någon annan vill ha. De ska inte tränga sig. De ska inte planka på tunnelbanan. De ska inte slåss. De ska göra sina läxor. De ska smaka på all mat. De ska ha höga ambitioner. De ska duscha när de tränat. De ska klippa sina tånaglar. De ska säga förlåt när de gjort fel och de ska ringa och tacka sin mormor om hon skickat en slant till deras födelsedag. De ska inte hata sig själva när de misslyckas. Det här garanterar självklart inte att de blir hederliga skattebetalare, men de kan inte skylla på mig om de inte blir det. Helt enkelt: Vår vardag är full av värderingar som vi skickar vidare till våra barn, och nånstans om tjugo år kan vi bara hålla tummarna och hoppas att det landat väl.

Om tjugo år är min son 29 år gammal. Då hoppas jag han är en ung man som – förutom att han duschar efter att han tränat – lyssnar på och ställer intresserade frågor till kvinnor. Förvånansvärt många män är förvånansvärt ointresserade av vad kvinnor har att säga. Ointresserade av deras idéer, deras tankar, skämt, kunskap, analyser, slutsatser och världsbild. Ett ointresse som nog inte kommer av illvilja utan av omgivningens oförmåga att lära pojkar att flickor, tjejer och kvinnor har något viktigt att tillföra leken eller samtalet eller längre fram i livet – arbetet. Världen blir en plats där handlingen drivs framåt av en pojke eller en manlig hjälte och där den man lyssnar på har en mörk röst.

I ”Jättehemligt” av Barbro Lindgren skriver huvudpersonen Barbro, 10 år, om mysteriet pojkar. Tänker de som flickor? Det verkar inte som de vet så mycket om flickor i alla fall. ”Torbjörn till exempel trodde inte flickor gick på toaletten, han kunde inte tänka sig det, sa han. Han trodde inte att det kunde kurra i magen på flickor heller, så han blev jätteförvånad när jag sa att det kurrade nästan varje dag i min.”

Denna kloka, roliga, iakttagande och melankoliska flicka var ett självklart sällskap för min dotter när hon var i tioårsåldern och nu läser jag om henne för min son. Så att han – utan att avbryta – ska lära sig lyssna på en flickas röst om hur hon ser på världen. Vi läser Per Gustafssons ”Så gör prinsessor” och Pija Lindenbaums böcker om Gittan och om flickan som kallas Lill-Zlatan av sin morbror. Är detta viktigt? Ja. Han kommer lära sig att det inte är så stor skillnad på flickor och pojkar, förutom att han lär sig att att det kurrar i magen på flickor också.

Vissa saker är helt enkelt för viktiga för att man ska anförtro åt barnen att lära sig själva. Eller gud förbjude, överlåta till världen att lära dem.

karin.magnusson@aftonbladet.se

Veckans krönikör:
Namn: Karin Magnusson. Ålder: 42 år. Familj: Man, två barn och katt. Bor: På Kungsholmen i Stockholm. Gör på Aftonbladet: Är programledare och producent.

5 snabba
I mitt kylskåp finns det alltid …
… ägg, mjölk och citron.

En låt alla borde lyssna på är …
… Hosanna med Kirk Franklin därför att det är fem minuter ren livsglädje.

Stötte jag på mitt 17-åriga jag, skulle jag …
… säga till henne att hon var enastående och intressant.

Om jag var osynlig för en dag skulle jag  …
… förmodligen gå till jobbet och laga middag precis som vanligt. Jag gillar rutiner.

Min vision av himlen är …
… absolut glädje, lugn och harmoni.

På min gravsten bör det stå …
… nu vet du mer än vad vi gör.