Hon fick heta Hattie, harpalten som min man kom hem med en dag. Dan, som är brandman, hade ryckt ut till en skogsbrand och hittat ungen på en, mirakulöst nog, obränd gräsplätt mitt i eldinfernot. Palten låg blick stilla, bara näsborrarna vädrade i luften, när han fick syn på henne.

För Dan, som är extra blödig när det gäller djur, var det ett lätt beslut att rädda harungen från brasan. Han lyfte försiktigt upp henne och transporterade hem henne i sin ­mjuka mössa (därav namnvalet ”Hattie”).

Hattie fick flytta in i vår tvättstuga där vi matade henne med kattungemjölk från djuraffären och kärlek från våra hjärtan. När hon kom var hon yttepytteliten, fick plats i en handflata, men växte på några få veckor upp till en gänglig tonåring, som behövde andra perspektiv än högar av stryktvätt och manglade lakan.

Med sorg i sinnet vinkade vi hej då till Hattie när Dan körde henne till en hästgård några mil bort. Där skulle hon få bo, i ett gränsland mellan full frihet och total trygghet. Kunna skutta in i och ur stallet, tills hon en dag kanske var modig nog att ge sig av.

Kvinnan som äger gården berättade att Hattie gradvis ­vågat sig allt längre bort. Först sträckte hon ut i rejäla glädjefnattshopp över hagen. Nästa gång tog hon sig förbi dikesrenen och – till sist – försvann hon in i skogsbrynet för att aldrig komma tillbaka.

Egentligen gjorde sig min man skyldig till tjuvjakt den där dagen då han räddade Hattie. Allt vilt tillhör markägaren, att bära hem en harpalt är alltså brottsligt. Det lär jag mig i reportaget om djurskyddarna Lars-Åke Hillarp och Ninet Desser på ­sidorna 12–16. Där står också att många vilda djur dör på grund av människors felaktiga ingripanden. Alltså: Tänk dig för, lämna alla söta smådjur i fred.

Så länge det inte brinner, ­förstås.