Det lackar mot jul. Högtiden som många av oss firar ensamma med några skivor plastinbakad julskinka från närbutiken nere på gatan.

Då är det kanske passande att skänka stackars Khanzir,12, en tanke.

Khanzir?

Khanzir är Afghanistans enda gris.

Han har bott på zoo i Kabul de senaste elva åren och är det ömkligaste djuret i parken.

Visserligen går han omkring tillsammans med några hjortar och getter. Han kanske till och med tror att han är en get. Eller en hjort. Men i så fall kanske han undrar varför det är just honom och inte de andra getterna eller hjortarna ungarna kastar sten på.

Under talibanernas tid var djurparken ett livsfarligt ställe. Folk som inte hade mat för dagen bröt sig in och gick loss på djuren.

Nyskjutna rådjur och harar bars hem och tillagades. Den enda elefanten sköts ihjäl och styckades på plats.

Men det var innan Khanzir kom dit.

Efter talibanernas fall och en tid innan annat elände tog vid fanns det åtminstone lite hopp i Afganistan.

Massiva hjälpinsatser sattes in för att få landet på fötter och återigen göra Kabul till den central­asiatiska pärla den var på väg att utvecklas till innan helvetet brakade loss för snart 35 hemska år sedan.

Kineserna skickade en djurlast till parken, som trots allt hade klarat sig någorlunda under kriget.

Khanzir och en annan gris var två av nykomlingarna. Tyvärr så dog kompisen ganska snart och Afghanistans grisbestånd halverades.

Han blev snart parkens största kändis som folk reste långt för att titta på. Ett riktigt monster, en vidrig, oren skapelse. En sådan som de otrogna kors­fararna glufsar i sig. En del mådde illa och höll för näsan när de såg honom. Ungarna blev skrämda.

Khanzir var nästan lika skräckinjagande som parkens förra stjärna, lejonet Marjan. Fast på ett annat sätt.

Marjan, en present från djurparken i Köln, kunde lyssna på skottsalvorna under statskuppen 1978 då hela den styrande familjen Daud sköts ihjäl. Han hörde ryssarnas inmarsch, han var med om strider i djurparken, han upplevde talibanernas fall och överlevde kriget tillsammans med sin lejoninna Chucha.

Så, den 27 mars 1995 hoppade en machoafghan in i lejongropen. Han hade slagit vad om att han skulle kunna klappa Chucha. Hon hade faktiskt inget emot det. Men det hade Marjan, som slet honom i stycken.

I Afghanistan är blodshämnden viktig så dagen därpå kom mannens ursinniga bror till parken och kastade tre handgranater på Marjan. Marjan överlevde, blind, döv och med bortsprängd käke. Han fick matas med finmalen köttfärs.

Folk blev vansinniga. En vecka senare var ­hämnaren ihjälslagen.

 

Marjan dog av ålder och krämpor 2002 och begravdes i parken. På gravstenen står det ”Här vilar Marjan, han blev ungefär 23. Han var världens mest berömda lejon.”

Lika berömd som Khanzir är ensam.

Det kunde ha gått lika illa för Khanzir. När svininfluensan slog till 2009 drabbades världen av panik. På Bagdads zoo sköts omgående de tre vildsvinen ihjäl. Och i Egypten slaktades en halv miljon grisar som föddes upp av den koptiska minoriteten.

Men Aziz Gul Saqib, zoochef i Kabul, höll huvudet kallt och satte Khanzir i karantän i två månader. Så han fick, som så många andra av oss, fortsätta att böka runt i sin ensamhet.

Ingen vet vad som väntar. Inte Khanzir ­heller. Vilken dag som helst kan det komma någon skjutglad rättrogen som gör slut på det vederstyggliga odjuret.

Men en sak är i all fall säker: ­Khanzir riskerar inte att bli julskinka.

 

3 snabba!

I mitt kylskåp finns alltid …
… hardfiskur, torkad fisk från Island. Proteinbomb som tyvärr ger en förödande andedräkt.

Min vision av himlen är …

… nattsvart.

Skulle jag träffa på mitt 17-åriga jag skulle jag…

… ha sett till att jag lagt an på min älskade Maria redan då och fått ytterligare sju år tillsammans med henne.

 

Veckans krönikör:

Namn: Svante Lidén. Ålder: 61. Yrke: Reporter på Aftonbladet. Familj: Maria, läkare på Akademiska sjukhuset. Två vuxna barn. Bostad: Lägenhet i Uppsala. Inkomst: Åt helvete för liten.