Ett pressmeddelande dimper ner i inboxen och när jag ögnar igenom det, blir jag lätt illamående. En undersökning, gjord på uppdrag av tvål- och ­desinfektionsmärket Dax konstaterar: ”Fyra av tio svenskar uppger att de sällan eller aldrig tvättar händerna före julbordet”. Dessutom står det att 31 procent av de drygt 1 000 tillfrågade inte skulle tacka nej till ett planerat julmatsfrosseri, även om de var sjuka.

Nu kan man ju misstänka att Dax-enkätens främsta syfte är att kränga handsprit, men då jag får anta att ­statistiken inte är riggad enbart för att sprida bacillskräck, spär den på min redan starka aversion mot offentliga bufféer. Blotta tanken på hur avföringsbakterier sprids via skink- sill- och köttbullebestick på landets alla julbordsbalunser får mig att bli extremt osugen på julmat.

Faktum är att de enda traditionella rätter jag längtar ­efter är de som mamma brukar bjuda på: Hennes ­­­ soja- och ingefärsmarinerade revbensspjäll, ugnsbakade leverpastej och gräddiga Janssons. Resten av julbordets ­”måsten” kan jag gärna vara utan. Särskilt om de står ­uppdukade någon annanstans än i mamma Evas kök.

Men ett julbord på restaurang blir det i alla fall. För ­fjärde året i rad skålar jag och maken in julen till­sammans med vännerna Pär och Nicke på Djurgårdskrogen Ulla Winblad. Jag väljer omsorgsfullt bland sillar, laxar, skaldjursröror och småvarmt, ratar köttbullarna och ålen, men njuter desto mer av den smarriga kalvsyltan.

Självklart tvättar jag händerna innan jag ­sätter mig till bords. Vid eventuell sjukdom lämnar jag naturligtvis återbud, så att jag inte råkar nysa någon i nyllet.

Efter att ha fått ta del av svenskarnas sorgligt snuskiga hand­hygienrutiner, kommer jag också omsorgsfullt sprita händerna efter att ha nuddat vid gemensamma ­serveringsbestick.

Till Dax, förmodar jag, stora ­förtjusning.