Jag fick ofta ett märkligt magknip när jag hade ätit. Dessutom kunde vaderna plötsligt svullna och min vänsterarm domnade frekvent ända ut i lillfingret.

Trots att min pappa nyligen hade fått diagnosen celiaki (glutenintolerans) och att läkarens råd var att vi barn också skulle testas, fanns åkomman inte i mina tankar. Symtomen var så diffusa och rörde så olika kroppsdelar att det aldrig gick upp för mig att de kunde hänga ihop.

Kanske ville jag inte heller fejsa faktumet att mitt liv, i ­sådana fall, skulle saneras från färska frallor och ­prinsesstårta. I evigheters evighet.

Så jag fortsatte att mumsa mat som, om man ska vara krass, sakta men säkert förgiftade mig.

Tills en dag, sommaren 1992, när då och då-plågan övergick i konstant kramp, som fick mig att flämtande inta ­fosterställning.

Ett prov visade så klart att jag hade enorma mängder antikroppar mot gluten i blodomloppet, och läkaren ­beordrade mig att lägga om kosten. Omedelbums.

Två veckor senare var jag smärtfri, efter ytterligare tre ­hade mina naglar slutat skiva sig och håret börjat locka sig (sant!).

På den tiden var celiaki ett hyfsat okänt tillstånd. Jag fick hämta ut en månatlig ranson av specialmjöl, rispasta, och majsmüsli direkt från landstingets dietist, eftersom butiks­hyllornas glutenfria sortiment var synnerligen sorgligt.

I dag är utbudet ett helt annat och från att ha varit en diagnos som komiker älskade att håna, har ”go gluten free” blivit ett hett dietmantra i Hollywood.

Hur mår din ­kista? Är den ­gasig, svullen, ond? ­Boven kan vara laktos, mjölk, socker – eller gluten. På sidorna 18–22 får du ett hum om hur du kan göra den gladare.

Lycka till!