Om buss 59 vill jag berätta.
En linje med blygsam turtäthet som går från Norra Hammarbyhamnen i Stockholm, via östra söder till city, och vidare norrut genom stan.
Jag tar denna buss till och från jobbet varje dag. En färd som räddar det lilla som återstår av mina arma nerver. Ingen trängsel i underjorden, ingen kamp för överlevnad i gången mellan T-centralen och Centralen där tusentals människor i minuten väller fram med panikslagna ögon och vassa arm­bågar.
En buss med gott om sittplatser är så oerhört mycket mer civiliserat. Jag stiger på vid Östgötagatan och är två stationer och tio minuter senare framme vid Aftonbladet.
59:an puttrar långsamt fram i bilköerna över Centralbron. Utsikten hänför: Riddarfjärden och Stadshuset, Gamla stan, slottet, riksdagen och Rosenbad.
I ögonvrån ser jag Högsta domstolen. Där sitter säkert Göran Lambertz och filar på något nytt svårbegripligt försvarstal till sin inställning till cirkus Quick.
Per Ekberg, trafikplanerare på SL, visar sig ha nördkoll på bussarna. Han berättar att 59:an är en av Stockholms äldsta linjer. Den invigdes 1930 och hade redan då Hammarbyhamnen som en  ändhållplats. Märkligt nog var den andra Karolinska sjukhuset, trots att hospitalet invigdes först 1937.

Under åren har sträckningen ändrats elva gånger. Den kortades till exempel 1967 då Sverige
bytte till högertrafik. Och mellan 1989 och 2002 passerade den NK.
Så kom plötsligt något snille på att 59:an skulle hålla sig inom Söder, med ett dramatiskt tapp av passagerare som följd. Redan några månader senare lades rutten om igen. Bussen körde till Sergels torg. Och i augusti 2003 förlängdes sträckan till Karolinska sjuk­huset. Cirkeln var sluten.
På 59:an är klasskillnaderna så tydliga. På morgnar och eftermiddagar färdas innerstadens medelklass på väg till och från medelklassjobben
i innerstaden.
Mitt på dagen tar pensionärerna över. Inte den sortens uppenbart välbärgade äldre, som återfinns på Östermalm, utan de tanter och farbröder som befolkade Söder på den tiden stadsdelen
ännu tillhörde arbetarklassen, före gentrifiering och omvandling av hyresrätter till svindyra bostadsrätter.
Det är just dessa tanter och farbröder som håller 59:an vid liv. Jag har hela tiden upplevt den som en anakronism, som en rest från det förflutna, en linje som omöjligen kan löna sig och som SL behåller av romantiska eller nostagiska skäl.

En känsla som får näring av statistiken: En vanlig dag har den ungefär 5 000 passagerare, att jämföra med de 63 000 som per dygn färdas med 4:an.
Ingen föreställning kunde vara mer fel­aktigt, visar det sig. Obskyra linjer som min, fyller en ekonomisk funktion för Landstinget.
Pensionärer som inte orkar ta sig till tunnelbanan hoppar i stället på närmaste buss. På så vis hålls kostnaden för den dyra färdtjänsten nere.
59:an – det viskas i mitt öra att du hotas av den kommande förändringen av Slussen. Det gör mig nervös. Mitt kärleksförhållande till dig är för all del inte okomplicerat, jag orkar inte tänka på hur många gånger jag har stått i vinterkylan och svurit över hopplösa förseningar, men jag kan inte leva
utan dig.
Jag kan bara vädja till SL: Skona min buss. Jag älskar den.

Veckans krönikör:
Namn: Oisín Cantwell.
Ålder: 49.
Yrke: Journalist.
Familj: Sonen Henry.
Bor: Stockholm.

5 snabba:
I mitt kylskåp finns det alltid …
… dijonsenap.
En låt alla borde lyssna på är…
…Caribbean wind, därför att den en gång för alla tar död på missuppfattningen att Bob Dylan inte kan sjunga.
Min vision av himlen är …
… att den har en bar.
Stötte jag på mitt 17-åriga jag, skulle jag …
… springa och gömma mig.
Jag skulle vilja skälla ut …
… Bobby Fischer, eftersom han slarvade så grovt med sin genialitet.