Det är precis före jul och jag står i en Telenorbutik mitt i Stockholms city, inlockad av annonsen som kränger telejättens nya Familjeflex – abonnemanget som ”smidigt samlar allas mobilanvändande på samma faktura”. Visst, det låter praktiskt, men det är inte betalningsförfarandet som tilltalar mig. Det är köttbenet: ”Få en gratis Ipad mini på köpet”.

Säljaren (vi kan kalla honom Kenny) går igenom hur många gigabite familjen Scott surfar upp per månad och skissar pedagogiskt på ett papper hur en gemensam surfpott kan delas. Eftersom maken knappt googlar alls, annat än via wifi, skulle hans del spilla över på barnen och rädda deras behov av internettimmar. Inte nog med det, för ett par hundralappar extra, får alla flexare splirrans nya Iphone 5s.

– Smidigt, va? säger Kenny och ler brett.

– Ja, jo, hummar jag och frågar om de förhöjda månadsavgifterna på de förra mobilerna försvinner i och med att vi låser in oss igen.

– Absolut, svarar Kenny tvärsäkert.

Jag funderar över helgen. Jämför med Tele2, Telia och 3, men vill VERKLIGEN ha paddan och går sålunda tillbaka till Telenor-Kenny som glatt knattrar fram nya kontrakt på datorn. När jag påminner om annulleringen av de gamla förhöjda avgifterna, ”vi förblir ju trogna telenorare”, upplyser han om att dealen bara gällde i fredags, nu kan han tyvärr inte hedra den.

Det blir varken Familjeflex eller någon Ipad. Gratiserbjudandet är helt enkelt för dyrt och jag känner hur jag ruttnar. På Kenny, telejävlaskitjättar och valfrihetshelvetet.

Och det är fler än jag som är avregleringströtta. Gunilla Granqvists framtidsspaning på sidorna 30–31 visar tydligt att svenskarnas missnöje över de fria vård- och skolvalen gror. Carema- och PISA-skandaler har fått oss att lacka ur – rejält. Nu längtar vi efter statlig kontroll igen.

Televerket, kom tillbaka!