Mamma, snälla, kan vi äta krustader i kväll?
Ibland måste jag nypa mig själv i armen. När jag ser barn som ligger och skriker på golvet på Ica, eller apatiskt svarar köttbullar på frågan vad de vill äta. Jag slipper det.
Jag är välsignad med en minigourmet till dotter.
Inte vet jag vad era sötnosar vill ha till fredagsmys men vår sexåring börjar redan på morgonen slicka sig om munnen och förankra sina preferenser:
Krustader med Skagenröra, små brunsvarta, lite­ skrynkliga oliver från Provence, Parmigiano-Reggiano (i robusta bitar), och så favoritchipsen på skånsk Bjärepotatis.
Hon är redan stammis i husmanskosthörnet i stans saluhall som Gud förbjude att vi lämnar utan ett gäng jordgubbar doppade i choklad och kokos.
Havskräftor, löjrom på rårakor, franska macaroner i smaken karamell …

Dotterns smakvanor kan ibland – ur fiskpinne­perspektiv – ta sig groteska ekonomiska uttryck. Men det är värt varenda krona att följa hennes smaklökars utveckling, och en ynnest att ha med henne på restaurang. Senast valde hon knaperstekt anka med tre pumpavariationer. När nästan hela tallriken var länsad råkade självaste prisbelönte kocken gå förbi, tvärstannade och satte sig på en pall bredvid henne.
– Tyckte du om det där?
– Jaaa …
Jag är välsignad med en livsnjutare på sex år vars ögon glittrar när fest kommer på tal. Och som är den första att utbringa en skål för att starta partyt.
Visst får även vår dotter ibland psykbryt efter ketchup, Hönökaka och kaviar. Hon är mänsklig. Ketchup gör henne obeskrivligt lycklig.
Två matintresserade föräldrar till trots går barns smak tydligen sin egen, förunderliga väg. Ibland tvärs över jordklotet.
Eftersom vår dotter är adopterad från Kina var det inte självklart hur, eller ens om, övergången till våra smaker skulle gå. En något överspänd oro, skulle det visa sig.
Sjunde kvällen i Peking spelade vi högt och ­bokade bord hos en före detta matematikprofessor som hade öppnat gourmetkrog influerad av det gamla kejsar­köket. Med haklappen på plats toppade vår älskling sin kvällsmat med den kinesiska specialiteten snögroda, serverad med skum i ett shotglas.
Åttonde kvällen gjorde vi helt om och tog taxi till en italiensk krog i finanskvarteren. Hur det gick finns det också bildbevis på: Bolognesesås runt den söta puss­munnen, sneglandes på mammas glas med pinot noir.

Nej, hon dricker inte vin. Så klart. Men hon har fått doppa lillfingret i en flute under en ­resa till Champagne.
– Gott, mamma!
Samma välsignelse har drabbat oss när det gäller hennes musiksmak. Sean Banan står högt i kurs i Mello­-tider, men annars svävar vi mest runt som i en skön medelhavsk 60-talsfilm hemma hos oss.
– Mamma, vill du lyssna på jazz, ­Pavarotti eller Volare?
Alltså, Volare som i den italienska slagdängan från 1958! Och si, hon kan refrängen på italienska. Volare, oo, cantare, oooo.
Ännu härligare blir det när ­hennes båda passioner mat och musik krockar.
En lördag hade mamma och dotter avnjutit köttbullar med lingon och saltgurka i två bar­stolar i saluhallen och var mätta och lyckliga. Den senare tydligen så lycklig att hon var tvungen att skråla ut sin glädje.
– Voooolaaaaaare …
Det blev en oväntad musik-kulinarisk upplevelse. Som lät så mycket bättre än Ica-skriken.
Jag är välsignad, med en musikalisk ­gourmet.

Veckans krönikör:
Namn: Britt Peruzzi.
Ålder: 47.
Familj: Man och 6-årig dotter. Bor: Kungsholmen, Stockholm.
Gör: Är nyhetsreporter.

3 snabba:
I mitt kylskåp finns det alltid … 
… marmelad av Mirabelleplommon. Till nygräddade pannkakor och pressad citron.
just nu kan jag inte sluta tänka på …
… färgnyanser med namn som Hardwick white, Orangery- och St Giles blue. Ett -måleriprojekt hemma har spårat ur.
En låt alla borde lyssna på är…  
… Rainy night in -Georgia… därför att den för-gyller det gråaste februariregnet.