Plötsligt anade jag i ögonvrån att det stod någon i hallen. Jag blev inte rädd, snarare förvånad över sällskapet, eftersom jag på den här tiden varken hade man, barn eller inneboende. Rimligtvis borde jag alltså vara ensam. Men det var jag inte. Det stod en okänd kvinna i mitt hem och när hon märkte att jag uppmärksammat henne, hasplade hon ur sig:
– Andersson?
– Nej, de bor en trappa upp, svarade jag.

Det hela var över på några sekunder, och konstigt nog reflekterade jag inte speciellt mycket på händelsen. Tänkte att hon nog hade begått ett ärligt misstag, hyreshuset var nybyggt, våningarna många och dörrarna i trapphuset förvillande lika.

Inte förrän jag stod i Icakassan många timmar senare och saknade min plånbok, slog det mig att kvinnan inte alls hade gått fel. Hon hade snarare känt på ett gäng handtag i portuppgången, tills hon hittade en dörr som var olåst. Som min. Och bingo! Där hängde ju min handväska på en krok, precis inom räckhåll. För en fingerfärdig, fräck filur var det sedan en barnlek att fiska upp min plånbok. När jag stöldanmälde incidenten sa polisen att en liga härjade i mina Söderkvarter och att jag verkligen borde låsa om mig i fortsättningen.

Jag hade tur, ändå. Det jag förlorade gick att ersätta. Värre var det för Paula, som blev våldtagen av en främmande man som också hade traskat rakt in i hennes olåsta hem. Paula förlorade sin tillit, sin självkänsla och, till slut, sin vilja att leva. Läs hennes starka berättelse på sidorna 30–33.

Till sist: Glöm inte att låsa om er.