Det var veckan då det var tänkt att vårt andra barn skulle komma till världen. Därför hade svärmor Chris rest de 20 milen från sitt hem i Londontrakten, till oss i Somerset, för att ta hand om vår förstfödde, Joel, 2,5 år.  

Det var bara ett krux. Alla tre – svärmor, min make Dan och Joel – låg däckade i influensa. Att jag samtidigt skulle krysta fram en bebis var inte aktuellt. I stället ­vaggade jag mellan sjuklingarna som en gravidversion av nurse Nightingale och servade mina patienter med het citronsmakande paracetamoldryck, rena lakan och vatten.

Dan var nog krassligast och växlade mellan att duscha iskallt och desperat trycka sig mot elementet i vardagsrummet, invirad i ett täcke, påpälsad i dunjacka och mössa.

Eftersom det var februari och värsta flunsasäsongen, intervjuades en brittisk läkare i frukost-tv om vad som kännetecknar ”the flu”, egentligen.

– Du ligger i sängen och ser en 100-pundssedel på trottoaren utanför fönstret. Reser du dig upp för att hämta den, har du inte influensa, svarade doktorn krasst.

Beskrivningen är nog korrekt. Varken Dan ­eller svärmor hade masat sig utomhus ens för Pippis kappsäck med guldpengar, och själv har jag bara haft ”the real deal” två gånger i mitt liv. Hittills. Peppar, peppar och ta i trä.

Kanske slapp jag flunsafrossan då, för 14 år ­sedan, för att mitt så kallade ”BF” (beräknade förlossningsdatum) inföll mitt under epidemin. Kanske är kroppen så fiffig att den besparar dig skräckkombon 40 graders feber och värkarbete. Jag tror då det.

I år motar jag bacillerna genom att tillämpa proffsknepen på sidorna 26–30. Storken är ju inte på ­ingång.