Nä, det blev inget Vasalopp för mig i år heller.

Missade anmälningstiden.

Jo, faktiskt. Platserna tog ju slut redan efter tio minuter när de släpptes i mars förra året.

Inte nog med det. Till slut fanns det inte ens platser kvar till Öppet spår eller någon av de andra många varianter som körts den här veckan.

Men så handlar det om det äldsta, längsta och största skidloppet på planeten.

15 800 åkare hasar sig de nio milen mellan Sälen och Mora. Men hur många som faktiskt ­tar sig i mål
vet jag av naturliga skäl inte när detta skrivs.

Vad jag däremot vet är att sammanlagt 66 800 åkare kört i spåren under det som numera går under beteckningen Vasaloppsveckan.

Det är imponerande siffror.

Men när jag läser intervjuer med de som åkt loppet tidigare kan jag inte låta bli att undra varför.

Arthur Häggblad till exempel. Han vann Vasan ­fyra gånger på 1930- och 40-talet och var en av sin tids främsta skidåkare. Och en av de färgstarkaste. Efter målgång gratulerades han vid ett tillfälle av Bernhard Eriksson, tidigare statsråd och senare landshövding, som frågade hur det varit i spåret:

– Åk själv, gubbjävel, så får du se hur det känns.

I en radiointervju efter ett annat lopp fick Arthur Häggblad frågan om han ville hälsa till någon via etern.

– Ja, skidlöpning är ett hundliv, jag önskar jag ­vore död. Hälsa till vem fan som helst.

Och det var det nog ett rent helvete i spåren på den tiden. Hans generation körde med tunga trä­skidor som säkert vägde två, tre gånger mer än mina plastlaggar. Ändå var Arthur Häggblad den första åkaren under sex timmar när han vann 1933.

Jämfört med den tidens hårdingar har man ju inte så mycket att skylla på.

Dessutom har väl snart varenda människa åkt de där milen någon gång.

Kungen två gånger, till och med.

Och det var ändå innan hovet började säga att han slutat röka.

Aftonbladets fotbollskolumnist Robert Laul åkte Vasan 2011 iklädd babyrosa sparkdräkt.

Aldrig mer, sa han efteråt.

Inte om kläderna, alltså, utan om loppet.

Vasaloppet är en trevlig folkkär klassiker för de som tittar på, sa han.

– Vi andra, vi som åker, är idioter.

Jag tog till mig det där.

 

Visst, det ser ju så lätt ut när täten glider fram
i bekväm moppefart. Men för de övriga 15 000 verkar det mest vara en långsam bakhal plåga med fler backar än man trodde, kramp och blåbärssörja på kläderna.

Årets lopp var det 90:e sedan starten 1922. Sammanlagt har en miljon människor åkt i spåren.

Men ännu inte jag.

Det mesta tyder dock på att detta jätte­spektakel fortsätter att ge mig dåligt samvete länge till.

När detta skrivs har en rad skidtävlingar i södra Sverige fått ställas in på grund av snöbrist. Men klimatförändringar är än så länge inget som drabbat Vasan, även om medeltemperaturen faktiskt ökat någon grad i spåret sedan starten 1922.

Mora ligger så pass långt norrut att normaltemperaturen i början av mars fortfarande ligger långt under nollan. Bara två gånger sedan starten har loppet ställts in på grund av snöbrist, 1932 och 1990. Någon större risk för barmark den första söndagen
i mars är det inte under överskådlig tid.

Så jag får nog dras med mitt dåliga samvete så här års tills jag slutligen står där på startlinjen och undrar vad jag gett mig in på.

3 snabba

i mitt kylskåp finns det alltid … 

… pesto. Det är som vuxen-ketchup.

Stötte jag på mitt 17-åriga jag, skulle jag …
… säga till mig själv att klippa mig och skaffa ett jobb, för fan.

Jag skulle vilja skälla ut …
… den eller de som sätter lärar-lönerna, eftersom dagens lönenivå är löjligt låg i förhållande till hur svårt och -viktigt -jobbet är.