Min engelska svägerska, Kirsty, som är på Sverige­besök med sin familj, utbrister fascinerat:

– You Swedes are so clever, you all speak ­perfect English!

Ja, jo. ”Perfekt” är väl kanske en vag överdrift, men visst, min bild är också att de flesta av oss konverserar hyfsat obehindrat, vilket brukar imponera på omvärlden.

I synnerhet på britter, som visserligen pluggar andra tungomål i grundskolan, men sällan rabblar oregelbundna franska verb i vuxen ålder. Varför skulle de? Engelska är ju världens mest spridda språk och ett så kallat lingua franca, som enligt Nationalencyklopedin, är den ”tekniska termen för språk som brukas mellan människor med olika modersmål”. Nu vet ni det.

Men fenomenet ”engelskfobi” är måhända fortfarande okänt för er. Bland alla språkbegåvade svenskar döljer sig ett gäng, som visserligen trevande kan be om hjälp om de går vilse på Oxford Street, men som får tunghäfta när det dimper ner ett utländskt studiebesök på jobbet.

Den här skrajsenheten har läraren Janine Leeg uppmärksammat, genom att hålla kursen ”Dare to speak English” på Folkuniversitetet. Hon berättar att språkrädslan ofta sitter i sedan barn­domen, då en fröken eller magister ­kritiserat uttal eller fel ordföljd på ett synnerligen okänsligt sätt. 

– Många känner sig generade, de skäms och är frustrerade, säger Janine och menar att svenskarnas internationella rykte som språk­genier, spär på känslan av misslyckande.

Är du en av dem som dånt spik inglish och vill göra något åt saken? Bläddra fram till ­sidorna 34–38, där du hittar Janines smarta tips på hur du löser upp några av dina lingvistikknutar.

Annars kan du alltid hoppas på att svenska blir nästa lingua franca.