Moderaterna har gjort en valfilm där de konstaterar det rätt uppenbara,­ att Alla behövs. I filmen berättar­ Fredrik Reinfeldt om en thai­kiosk som drivs av en kvinna och hennes barn. Med inlevelse beskriver statsministern hur de här människorna, förutom att de fyller hungriga magar med Pad Thai, också skapar en meningsfull tillvaro och bidrar med värdefulla skatte­kronor till staten. För att nattbussar ska kunna rulla och systemet ska fungera.
Jag såg den på jobbet en vanlig onsdageftermiddag och kände efter fem sekunder hur ­ögonen började vattnas och halsen tjocknade. Jag kan inte stoppa tårarna. I opartiskhetens namn: jag gråter också av Olof Palmes jultal från 1972. Jag fick hålla mig för att inte börja gråta när jag såg Lisbeth Palme med familj på en ­konsert i Maria Magdalena kyrka.
Jag är helt enkelt en bölfia.

Jag har gråtit mig igenom två Beyonce-konser­ter. För att hon är så stark och snygg och varm och sammanbiten och proffsig och för att hon måste ha slitit så hårt för att bli så bra som hon är. Jag gråter för att hon verkar så kär i Jay Z. Jag har gråtit mig igenom ett antal Bruce Springsteenkonserter, över alla fans totala hängivenhet. Gråter över att bandet hängt i hop så länge och sett varandra starka och svaga, gifta sig, skilja sig och dö.
Jag gråter över den beridna högvakten, folk som ser ut att vara papperslösa, gråter över Ikea-reklamen när alla byter sängplatser. När Daniel höll sitt tal till Victoria på bröllopet ­hulkade jag från magen.
Att Moderaterna väljer ett så sentimentalt ­tonfall i sin valfilm är begripligt. Det är först när du får människor att känna något som du får ­deras uppmärksamhet på riktigt, det vet alla som arbetar med kommunikation. För att bryta igenom mängden av bilder och budskap i dag krävs helt ­enkelt en hög nivå av känslor, vilket tar sig mer och mer extrema former. Volvos Zlatan-reklam – eller Zlatans Volvo-reklam, beroende på hur man väljer att se den – är kanske det grövsta exemplet. Vildmark, snö, barn, nationalsång, muskler, tystnad, styrka och bilar i en enda magnifik känsloröra. Upp med ­handen den som inte ­kände tårarna komma.

Förr i tiden, på 70- och 80-talet när jag var liten, fick man ibland höra att man skulle spara sina ­tårar tills man bättre ­behövde dem. Begriplig inställning hos en ­generation som ­upplevt två världskrig på nära håll och nu såg ett barnbarn snyfta över Lilla ­huset på prärien. De gamla ­hårdingarna hade förmodligen känt sig mycket vilsna i en nysentimental tid där man rörs till tårar av en thai­kiosk i en ­förort.

Veckans krönikör
Namn: Karin Magnusson.
Ålder: 42.
Familj: Man, två barn och katt.
Bor: Vasastan, Stockholm.
Gör: Programledare och producent.

6 snabba
I mitt kylskåp finns det alltid …
… yoghurt. Jag skulle kunna äta yoghurt tre gånger om dagen.
En låt alla borde lyssna på är …
… I look to you som R Kelly sjöng på Whitney Houstons ­begravning. Det blir inte sorg­ligare än så.
Min vision av himlen är …
… harmoni.
Stötte jag på mitt 17-åriga jag, skulle jag tänka …
… att hon kommer klä sig bättre när hon är 42.
Tråkigaste hemmasysslan …
… dött lopp mellan att ­sortera strumpor och tömma diskmaskinen.
Ser fram emot…
… att det blir maj så jag får åka på ridhelg till Spanien med tre tjejkompisar.