Jag skulle ha skrivit den här kolumnen i går, men något kom emellan.
Något, som i House of Cards, en serie på det beroendeframkallande Netflix.
För en billig penning, 79 kronor i månaden, kan man förlora kontakten med verkligheten på ett mycket effektivt sätt.
Jag skulle också ha njutit av en 16-rätters middag för några dagar sedan, tillsammans med ­någon jag tycker mycket om. Men jag satt mest och funderade på varför Claire i ovan nämnda serie kämpade som ett djur med att förstöra två människors äktenskap. Jag fick inte ihop det.
Och förra veckan var jag på skidsemester i Hundfjället. Det vi diskuterade mest innan av­resan var inte vilka backar vi skulle åka, eller ­vilken mat vi skulle laga. Det var hur vi skulle ­lösa problemet med att det inte fanns internet i stugan. Vem som skulle vara ansvarig för att tillräckligt med Big bang theory-avsnitt fanns tillgängliga för våra fyra kvällar i fjällen.

Jag tog upp det här i går med en av mina bästa vänner, som precis fått sitt första barn. Hon ­berättade hur rädd hon var att skaffa Netflix, att hon skulle vara så inne i Modern family att hon knappt hörde barnets gråt, att familjen Pritchetts avkomma skulle vara mer intressant än hennes egen.
Jag förstod.
Jag ringde en annan vän.
Vi började prata om kärlek, om att träffa ­någon igen efter en separation. Hon sa att ­hennes drömbild av en lyckad lördagskväll var att sitta själv hemma med en skål godis och fem bra avsnitt av Orange is the new black, eftersom ”Piper Chapman skulle aldrig göra henne besviken så som en tråkig dejt skulle kunna göra”.
Jag förstod.
Vår konsumtion har förändrats, och på sätt och vis, våra liv med den.
För tjugo år sedan var jag och min vän Angela besatta av Beverly Hills. Så till den grad att vi var ute i min trädgård och pratade om vad som skulle hända mellan Brenda och Dylan så passionerat att vi missade att avsnittet drog i gång på teven där inne.
Nu behöver vi inte vänta, inte längta. Det vi vill ha finns där.

Poängen med Netflix är att de släpper allt på en gång. På alla hjärtans dag i år fanns den plötsligt där. Hela andra säsongen av House of Cards. På ett bräde. Vassego.
Jag gick in på Twitter samma dag. Inläggen handlade inte om Valentin, rosor och kärlek. ­I stället handlade de om serien. En oas av hashtags i stil med #bordejobba, ­#störmiginte och #barnvaktsökes.
Jag tittar på klockan. Det är en timme och tre minuter till jag ska lämna den här ­kolumnen. Det är fyra timmar kvar till min gäst sätter sig på ett tåg för att åka härifrån.
Han kommer förbi och frågar hur lång tid jag ska jobba.
Vi borde hinna minst två ­avsnitt till, säger han.
Jag börjar skratta och frågar vad vi gjorde senast han var här och hälsade på.
Han rycker på axlarna.
Telefonen plingar till. Min vän Simona närmar sig slutet på andra säsongen.
Tjugo år sedan jag och Angela stod på gräsmattan och räknade minuterna till vår serie. Jag inser att jag är lika besatt nu som då. Men att jag nu, som då, ­åtminstone delar det med någon. Så det får vara okej.
Nu får ni ursäkta mig. Jag har en dejt med Frank Underwood.

Veckans krönikör:
Namn: Carina Bergfeldt.
Ålder: 34.
Familj: Stor.
Bor: Stockholm.
Gör: Reporter och kolumnist.

5 snabba!
Helvetet på jorden…
… måste vara att födas i fel land. Jag har nyss tillbringat en månad med att träffa människor som har dragit just den nitlotten i livet.

Jag ångrar aldrig …
… när jag går på magkänslan.

Mitt vackraste drag …
… är min nyfikenhet. Inte a’la Nicke Nyfiken, utan mera ”Jag skulle vilja lära känna dig”. Folk märker när du bryr dig.

Rättvisa för mig …
… betyder jämställdhet.

Vann jag en kopiös mängd pengar …
… skulle jag packa väskan och åka på en sjuhelsikes reportage-resa med min kollega Andreas Bardell. Vi har några idéer som skulle bli så fantastiska, men som är för dyra att genomföra.