Det händer mig ett par gånger per år. En enda felaktig vridning … och pang! Musklerna krampar, smärtan smäller till (det är väl därför som det kallas ”ryggskott”) och gör att jag vill sjunka ihop i en liten hög, helst rulla ihop mig på golvet i fosterställning. Det är bara det att jag inte kan. Jag förmår över huvud taget inte göra något alls, annat än att hasa till naprapaten och bita i en kudde samtidigt som hen trycker, bänder och vrider ryggraden rätt.

När jag drabbas av lumbago acuta är det inte bara själva värken som plågar mig. Även kotknackarbesöket är förknippat med ångest. Medan många av er säkert njuter att det knakar och sprakar, är jag livrädd. Skraj för att naprapaten ska rycka sönder min nacke och göra mig förlamad från armhålorna och nedåt. Huruvida det någonsin har hänt, vet jag inte, men blotta tanken på att det skulle kunna hända (kan det?!) försätter mig i en sorts kallsvettspanik.

Efter varje episod, lovar jag mig själv att det är sista gången. Att det är slut på slarvlyften och hafssittandet. Att jag ska stå upp oftare när jag jobbar, bara baxa lådor med korrekt böjda knän och självklart skippa alla fort och fel-vridningar, som gör att det plötsligt ­säger ”pang!”.

Enligt sajten netdoktor.se är jag långt ifrån ensam om mina besvär. Cirka en tredjedel av alla svenskar drabbas varje år av diverse ryggproblem. Om du är en av oss, tycker jag att du ska läsa Nneka Amus artikel i veckans Söndag om medicinsk yoga, ­eller ­”mediyoga” som det också kallas. Genom att regel­bundet göra fyra ­enkla övningar, kan du ­inte bara ­undvika trassel med kotorna, utan också ­läka en ­redan sjuk svank.

Jag kommer i alla fall att andas djupt, göra rörelserna och samtidigt, enligt yogadoktorns ­ordination, humma mantrat ”satnam” (”jag är sann”).

Allt för att slippa bli kotknäckt igen.