Min läggning är tämligen ovanlig. Somliga skulle kalla den pervers. Själv har jag haft den så länge jag kan minnas, men driften är inget jag skäms över, tvärtom. Jag har inga som helst problem att ta ett rejält kliv ut ur garderoben och erkänna: JAG ÄLSKAR ATT STÄDA.

Att dra lakanen av sängarna, ställa fönstren på vid gavel, hänga ut mattorna på balkongen och vrida upp Spotify på högsta lagliga volym, samtidigt som jag snor runt med trasa, såphink och dammsugare är, för mig, rena terapin.

Helst fejar jag på fredagar, så att helgen kan firas i ett lugn som andas ordning, reda och renhet. Att ställa fram frasiga tulpaner på köksbordet, hälla upp ett glas vin och preppa fredagsmyset i en lägenhet som doftar nyvädrat och grön Grumme är … alldeles, alldeles underbart.

Förmodligen är ådran ärvd. Min mormor Helga jobbade som piga i sina unga år och brukade säga: – Det är spisen och toaletten som skiljer folk från folk. Ett herrskap kunde vara hur fisförnämt som helst, men om ugnen var mer än lovligt lortig eller badrummet ingrott, var de ”ingen bra sort”.

Personligen lägger jag ingen värdering i hur andra sköter sina hem, men får snudd på stressutslag om mitt eget är oskurat. Jag kan definitivt inte slappa i tv-fåtöljen om disken står framme eller hallgolvet knastrar av grus.

Maken, som har en bra mycket högre stöktröskel än jag, tycker att jag överkänslig. Han förstår inte heller varför jag får spunk över obäddade sängar och kuddkaos i vardagsrumssoffan. Och jag vet faktiskt inte. Bara att jag redan som lill-liten njöt av nymanglade lakan, ordning i strumplådorna och doften av Ajax glasrengöring.

Perverst? Kanske. Men så länge det inte skadar någon annan – what’s the harm?