Kärnvapenkrig, cancer, våldtäktsmän, FRA, ja till och med helvetet självt ter sig bagatellartade i jämförelse, för undersökning efter undersökning talar sitt tydliga språk: Svensken skälver ­inför tanken på att leva sitt liv allena.

Den danska fotografen Tina Enghoffs fotobok Eventuella anhöriga (Journal, 2004) dokumenterar en rad lägenheter i Köpenhamn vars ägare dött ensamma, oupptäckta i veckor eller månader, saknade av ingen. Det är hjärtskärande ­bilder på spartanska rum med få prydnader. En ­tavla här, en teddybjörn där. Kanske en färgglad tapet, eller ett lakan med skrikigt mönster.
Små detaljer av personlighet som bara gör ­meningslösheten så mycket tydligare.
I en intervju med journalisten Benjamen ­Walker berättar Enghoff att livet tycks krympa när man är riktigt ensam, att tillvaron kryper in i hörnen. Bokstavligen. I lägenheterna hon be­sökte­ hade ägarna bara använt ett rum, ibland ­bara en möbel, till allt. Hela tillvaron centrerades kring en soffa, en säng eller en fåtölj. Där levde dessa människor, och där dog de.

Visst kan det finnas kraft i ensamhet, och visst vilar ett romantiskt skimmer över tanken på att leva sitt eget liv, oberoende av andra. Det är inte för intet som Ensamvargen är ett så starkt motiv i litteratur och film. Riktig ensamhet, ofrivillig ensamhet, finns det dock inget vackert med. Den kan äta upp en människa tills där inte finns något kvar.
Så svenskarnas skräck för att plötsligt stå utan vänner, familj och grannar är högst förståelig, för vad – vem – är man utan dem?
Just därför är det så svårt att begripa varför ­vissa av oss sliter så hårt för att barrikadera sig i vår kollektiva lägenhet, Sverige. Varför nio procent vill kapa förbindelser med yttervärlden. Det är knappast någon nyhet att främlingsfientlighet och rasism återigen gjort sig påmind i Sverige. Vi har ett fascistiskt parti i riskdagen. Nazister drar kniv på våra gator. ”Sverige åt svenskarna” skanderas det, och man hör ljudet av någon som drar för persiennerna för att slippa se livet utanför.
Det första steget till sann ensamhet, ­vare sig vi talar om en människa eller en hel nation, är när man inte längre ­vågar ­interagera med främlingar. När ­promenaden ner till Hemköp känns som att vandra genom Getsemane, ­eller när tanken på flyktingar från ­Syrien väcker panikkänslor. Då är det dags att göra något åt sitt liv.

Om vi inte rannsakar oss själva och gör vad nu motsvarigheten till att gå en kvällskurs i spanska är för en nation, så kommer historien passera oss förbi. När resten av världen i framtiden kommer på att, ”Oj, bodde det inte några där uppe i norr förut? ­Undrar hur de mår?”, så kommer de bara att hitta ett tomt och öde land. Som om befolkningen ­liksom har krupit ihop i sig själv och försvunnit.
Här och var kommer det stå en färgglad ­midsommarstång, eller en skrikig dalahäst.
Små detaljer av ­personlighet som bara gör ­meningslösheten så mycket tydligare.

Veckans krönikör:
Namn: Magnus Edlund.
Ålder: 36.
Familj: Mamma och syster.
Bor: 2 rok vid Telefonplan i Stockholm.
Gör: Redigerar Aftonbladets Klick-bilaga.
Äter: Ost.
Läser: Fantasyböcker.

7 snabba!
Helvetet på jorden måste vara …
… att sitta på Guantanamo.

En person jag gillar skarpt är… 
… Lars-Åke Åström, generaldirektör vid Riksförsäkringsverket 1969–1981, för att han i januari 1974 påbörjade en enmansutredning som 1976 ledde till förslaget om fem veckors lagstadgad semester.

Jag ångrar aldrig …
… tid tillbringad i en bokhandel.

Mitt vackraste drag är…
… svårt att se just nu.

Rättvisa för mig betyder …
… att man får vad man förtjänar.

Vann jag en kopiös mängd pengar skulle jag …
… köpa en massa onödiga saker. Och ost.

Om jag var universums allsmäktige härskare skulle jag …
…ta semester.