Insikten slog mig precis när jag skulle släcka sänglampan. Vår bröllopsdag. Var. Ju. Förra. Veckan. Jag och min man hade inte bara missat den med någon dag, det hade hunnit passera åtta dygn innan jag kom på att vi glömt skåla för vårt långlivade äktenskap.

Fadäsen hände förra året, och det var varken första eller, gissar jag, sista gången. Men, som jag skrev i min Facebookstatus: ”Det bästa med att glömma bort bröllopsdagen är att då har man den kvar”. För självklart sprättade vi en flaska bubbel första bästa fredag.

Jag och Dan gifte oss den 3 april 1999, vilket var påskafton det året och ingalunda ett slumpat datum, utan noga utvalt för att så tillresande släkt och vänner skulle kunna närvara utan att behöva nalla på semesterdagar. Dessutom: Högtidligheterna hölls i min hemstad Östersund och eftersom vi, såklart, ville solsäkra eventet stektes alla planer på ett junibröllop. Alla som upplevt en jämtländsk sommar vet att den kan vara … eh … lite lynnig, medan vårvintern sällan blir en väderbesvikelse.

En del av er kanske tycker att tanken på att lova varandra evig trohet på en dag som redan är en högtid, som påsken, inte är särskilt romantisk. Att er kärleksdag bara ska vara er och inte behöva konkurrera med chokladägg, buffébord och fjäderprydnader. Kanske det.

Oss passar det dock alldeles utmärkt. För skulle vi missa att korka upp champagnen och fira vår strävsamhet, kan vi ju alltid göra det på påskafton.

Eller varför inte både och?

Glad påsk!