Dödade du någon under första världskriget? frågade jag.

Pappa väste åt mig att vara tyst, men farfar höjde sin darriga hand och sa att det var ok.

– I don’t know, svarade han.

Talade Tom Cantwell sanning? Han tillbringade kriget i skyttegravar. Kanske dog folk av hans kulor. Kanske inte. Kanske hade han ingen aning. Jag var runt åtta år då vårt samtal utspelade sig. Familjen var, som varje sommar, på besök hos grandma och grandpa i Dublin.

Farfar föddes 1898 i grevskapet Kerry i västra ­Irland och avled 80 år senare. Hans far var något så fint som stins, modern födde ytterligare nio barn och skötte hushållet. Irland var vid denna tid en brittisk ­koloni.

Tom avskydde engelsmännen, vilket inte ­hindrade honom från att 17 år gammal söka sig till kung Georg V:s armé. Året var 1915, världen stod i brand och London hade gett ett vagt löfte om självständighet för Irland om undersåtarna tog värvning.

– Du är för ung, sa ett befäl. Men vi utbildar dig till sjukvårdare.

Efter slaget i Somme i Frankrike, där 1,5 miljoner soldater dödades, var läget annorlunda. Britterna slängde in allt de hade. Snart låg farfar själv på franskt slagfält. Han älskade senare att berätta om den katolske prästen som gick runt och bjöd mannarna på whisky.

– Jag tog min första klunk och tittade efter det aldrig bakåt.

Han skadades av skott i benet och tysk gas i lungorna och var hemma i Kerry igen efter vård i London först 1919, året efter freden. Tom ­anslöt raskt till den irländska republikanska ­armén (IRA), som hade inlett gerillakrig mot den brittiska regeringen. Efter frihetskriget, som slutade med viss irländsk självständighet, bröt inbördeskrig ut. Han pratade ogärna om dessa år, men ett och annat har sipprat ut.

Då jag, min bror och våra söner förra sommaren åkte runt i västra Irland fick vi höra att IRA någon gång 1920 tipsats om att några typer från Black and tans, den paramilitära styrka som skickades till Irland för att slå ner upproret, söp på en pub. Farfar, 22 år gammal, la sig i bakhåll. Åtta män sköts ihjäl då de kom ut, däribland olyckligtvis en sjöman som slagit sig i slang med britterna. Den irländska staten betalade livslång pension till änkan.

Han upplevde fruktansvärda saker. Han gjorde­ fruktansvärda saker. Jag har så svårt att få ihop hans ungdom med den tystlåtne lille mannen med de nikotingula fingrarna som hela min barndom satt i fåtöljen i köket vid öppna spisen i huset på 97 Leinster Road och reciterade dikter på iriska. Men krigen har så många ansikten. Krigen är inte ­endast generaler som ställs inför rätta i Haag.

När Tom var 25 hade han deltagit i tre krig och skulle aldrig mer hålla i ett gevär. Han flyttade till Dublin och blev tjänsteman på Dublin castle med oklara arbetsuppgifter. Han tycks ha tillbringat 40 år med att skjuta gummisnoddar över ett rep som hade spänts mellan två väggar. Det gällde att komma över repet, men inte nudda taket.

Mot slutet av sitt liv tog farfar käppen och gick varje kväll klockan kvart över nio till Healy’s på andra sidan gatan. På puben fick de rulla ut old Mr Healy från köket. Tom ansåg att young Mr Healy, en man i 60-årsåldern som hade stått bakom bardisken sedan han var 12, inte helt behärskade konsten att ­krana Guinness.

Allt medan farmor varje kväll stod i fönstret och var orolig för att hennes man skulle bli överkörd på sin darriga väg hem över den hårt trafikerade Harold’s cross road.

 

4 snabba

Helvetet på jorden måste vara …
… tysk hårdrock.

En person jag gillar skarpt är …
… min son för att han finns.

Rättvisa för mig betyder…
… anständighet.

Vann jag en kopiös mängd pengar skulle jag …
… icke säga upp mig.