Först är man ung. Sedan medelålders. Och till sist gammal. Inga konstigheter med det. Men när man inte följer normen och gör det där som hör just medel­åldern till – alstrar barn, gör karriär, köper hus – så är det som att gå direkt från ungdomen in i pensionärsåldern utan att passera gå.Och det kan vara lite förvirrande.

Jag märker att de nya vänner jag får antingen är 20 år äldre eller 10–15 år yngre än jag. Vilket är föga förvånande eftersom mina jämnåriga är fullt upptagna med att skjutsa till fotbollsträning, jobba övertid eller köpa dörrknoppar till den nya villan.

Och även om jag älskar att jag får diskutera idéer, tankar och skeenden i stället för vällingtemperatur, ledningsgruppsmöten och parkettgolv så förstärker åldersskillnaderna känslan av att befinna sig i limbo mellan ungdom och begynnande ålderdom.

Nu är det ju för all del inte så stor skillnad mellan unga vuxna och pensionärer längre. Resor och korsord och god mat står högt i kurs hos båda grupperna. Och jag VET, ”ålder är bara en siffra” … Men när jag går och lyssnar på en ny dj med min 27-åriga kollega känner jag mig ungdomlig, medan jag pushar pensionsåldern när jag äter påskmiddag med mina 60-åriga quizvänner.

Och då alla vet att evig ungdom är en omöjlighet märker jag att jag i stället för att ljuga om min ålder neråt och springa på nattklubbar stup i kvarten i stället mer och mer omfamnar 60-åringen i mig. Och då jag är medveten om att alla är olika är det är givetvis helt och hållet baserat på mina egna förutfattade meningar och fördomar att jag känner mig 60 plus för att jag …
… finner att jag fyllt kylskåpet med otaliga burkar av inlagda grönsaker.
… klagar på ljudnivån på krogen.
… vaknar vid sju på helgerna fast jag inte måste.
… inte har börjat handla på Gudrun Sjödén ÄN men sätter bekvämlighet först i alla mina klädköp.
… sätter mig på fel tåg för att jag är en timme för tidig till stationen.
… ännu inte samlar kuponger men blir glad som en hamster i fröhyllan så fort jag får lägga vantarna på något som är ”gratis”.

På ett allvarligare plan längtar jag också bort från frågor som ”Jaså, varför har du inga barn?” eller det väldigt normativa ”Hur många barn har du?”. För att inte tala om ”Vad vill du med din karriär? ­eller ”Vill du inte bo större?”. 60-åringar slipper de frågorna, inbillar jag mig. Om inte alla då frågar om barnbarn i stället, förstås.

För ett tag sedan omfamnade jag min nyfunna ålderdom fullt ut. Japp. Gick ”pensionärsvarning” all in. Blev en äkta 60-plussare i ett enda svep. Manifesterade min mentala ålderstillhörighet på ett otvetydigt sätt.
Jag köpte en halkmatta till ­badkaret.

Veckans krönikör:
Namn: Sylvia Balac.
Ålder: 39.
Bor: I Hägersten.
Gör: Redigerar och skriver.

4 snabba:
Jag ångrar aldrig …
… resor. Borttappat bagage eller ej, man lär sig alltid något.

Mitt vackraste drag är … 
… att jag vill att alla ska må bra. Lyckligtvis även jag själv, numera.

Helvetet på jorden måste vara … 
… ett evighetslångt seminarium där man ständigt måste redovisa saker man skrivit på små post it-lappar.

Vann jag en kopiös mängd pengar skulle jag … 
… ta tjänstledigt och åka till Costa Rica och titta på tvättbjörnar.