Vårens första dag. Det har man tänkt förut, men den här lördagen är det ”no mercy”, så jag räfsar löv ur häckarna, ­river ner trassel av torkade luktärter och drar upp stänglar av fjolårets jätterams och löjtnantshjärta. Jag kan egentligen inget så jag klipper ned lavendeln och hoppas på det bästa.
Sedan chippar jag i väg i foppatofflor och prassliga byxor, med en korg i famnen, över bron över ån in i dungen, och så här i efterhand är jag rätt säker på att jag ler medan jag går där. Bredvid stigen vänder jag upp och ned på den gröna ­korgen, skakar ut klipp och ryck och räfs och riv. Sådärja.
Jag börjar gå tillbaka. Hör ett skrik. Ser en man, en hund, ett barn, ett övergångsställe. Så inser jag att det är mannen som skriker. På mig.
– VAD TROR DU HÄNDER OM ALLA GÖR SOM DU? HUR TROR DU DET SKULLE SE UT, VA?! HUR FAN SKULLE DET SE UT?
Han kommer över gatan och jag mumlar att det förmultnar ju, och fast jag är uppfostrad att aldrig skylla ifrån mig ens när det är befogat så stammar jag att så gör alla, och han skäller och barnet på hans arm vill ha uppmärksamhet, ­”morfar! morfar!”, och han skäller och jag är vagt medveten om hans okopplade brednackade hund eftersom jag är rädd för okopplade brednackade hundar.
– Du behöver inte låta så otrevlig! säger jag.
Han lugnar sig. Och då händer det märkliga att hans nyvunna lugn gör mig förbannad. Gråten dallrar i svalget när jag på väg därifrån gallskriker:
– BYT LIV MED MIG DÅ SÅ FÅR DU SE HUR KUL DET ÄR!!!

När jag kommer hem ångrar jag att jag inte påpekade att han hade en okopplad byracka. Idiot!
Senare repar jag nytt mod, eftermiddagssol, jag räfsar mera löv och, visst, gubben har rätt. Det är förbjudet att dumpa skräp i skogen.
Han har till och med moraliskt rätt. Vad får vi för värld om ingen vågar säga till den som gör fel? Om ingen hejdar dem som smashar upp buss­kuren? Om ingen griper in när en gravid kvinna
i slöja misshandlas?
Detta kanske är mannen som skulle ryta ifrån om han såg någon sparka undan muggen för ­tiggarkvinnan på Klarabergsviadukten.

Någon gång mellan 1970-talet och nu hände det något. Vi blev superindivider, satelliter vars ­banor ingen jävel får rubba. Så blir jag skogstokig av en tillrättavisning. Och i just mitt huvud går en slinga på repeat. Den om hur illa jag en gång for i samhällets omänskliga maskineri men hur jag som en superhjältinna reste mig och jonglerar och trollar och betalar skatt och ­köper ekologiskt och skänker 2 000 till Hjärnfonden varje jul och sopsorterar ner till minsta tepåse.
Då ska ingen tala om för mig hur jag ska göra. Jag är så god så att jag får ­begå ett brott. Jag har liksom sopsorterat ihop till det. En klassisk martyr, alltså.
Som en spegling i fönsterrutan ser jag att någon står på grusgången. Det är arga gubben. Som inte längre är arg. Och hunden är inte längre okopplad.
– Vilken tur att jag hittade dig, jag ­måste be om ursäkt, kan du förlåta mig? säger han.
Självklart förlåter jag honom, herregud vad jag förlåter honom, det var ju jag som var dum.
Och nu hade allt kunnat vara frid och fröjd. Men alla krönikor slutar inte med att skribenten får sig en näsbränna, gör en lustig poäng av det och – häpp – blir en bättre människa.
Jag ger mig själv sista ordet och ni kan ­inte hejda mig. För som jag sa till gubben med hunden: Var försiktig med vem du skäller ut, för du har ingen aning om vad den människan varit med om.

Veckans krönikör:
Namn: Helena Utter.
Ålder: 44.
Bor: Utanför Stockholm.
Gör: Redaktör på Aftonbladet.

4 snabba:
Helvetet på jorden måste vara …
… en ormgrop. Och då menar jag verkligen en grop fylld av ­gift­ormar och ingenting annat.
Jag ångrar aldrig …
… hmm, svårt. Ångrar det mesta. Och sen ångrar jag mig igen.
Mitt vackraste drag är …
… ännu oupptäckt.
Vann jag en kopiös mängd pengar skulle jag …
… skänka massa pengar till väl valda människor och organisationer, åka på en grym resa med alla de bästa och sedan leva precis som vanligt. Jag är så extremt o-extra­vagant.