Inom loppet av ett och ett halvt år var jag och min man på tre begravningar. I samtliga fall hade döden dykt upp på tok för tidigt.

Nick, 35, drabbades av levercancer och levde bara i två veckor efter sin diagnos.

Sam, 8, gick bort i akut leukemi. Det som läkarna först trodde var en ovanligt aggressiv influensa, visade sig vara varje förälders värsta mardröm. Även Sam försvann på ­fjorton dagar och efterlämnade en familj i fullständig chock.

Bara någon månad efter Sams jordfästning fick vi veta att Suzannes hjärntumör hade nästlat sig tillbaka. Den här gången gick den inte att operera och hon hade precis fyllt 37 när onkologen gav henne ett år kvar att leva.

Tre dödsfall – tre familjer i oändlig sorg.

Och så alla vi andra.

Vi som var nära, men ändå inte direkt drabbade. Vi som så gärna ville hjälpa, men inte visste hur. Vi som ville trösta, men var rädda för att vara för påflugna.

Vi som hade behövt sorgexpertens Anders Magnussons råd på sidorna 17–18.

Vid Suzannes bortgång hade vi, tyvärr, fått lite ­rutin. Vi visste var vi vågade sätta oss i kyrkan och att Stephen, hennes man, inte skulle bli arg eller kränkt över en kram. Vi hade också förstått att fram till själva begravningsdagen är de anhöriga om­ringade av hjälpande händer, men efteråt ­slutar ­telefonen att ringa och hembesöken med matiga middagslådor uteblir.

Det blir tyst och tomt, då omvärlden, av missriktad hänsyn, drar sig till­baka för att ­lämna den som sörjer i fred.

Helt fel strategi, enligt Anders ­Magnusson, som menar att man ska tänka på den efterlevande som en skadad person:

– Skulle du säga till någon som ­blöder: ”Ring om du behöver hjälp med ditt sår?”, säger han.

Nej, självklart inte.

Våga vara nära, lyssna och krama.

Det räcker så.