Läkaren pumpar upp trycket med blicken fäst på manometern innan han släpper ut luften ur blodtrycksmanschetten och pekar på britsen:

– Vet du, hoppa upp där och vila en stund.

Instruktionen tyder på en enda sak: Jag har för högt blodtryck.
Och jag är långt ifrån ensam. Hypertoni, som är den medicinska termen, är snudd på en folksjukdom. Enligt Vårdguiden har cirka en tredjedel av Sveriges vuxna befolkning diagnosen och de allra flesta knaprar piller.

Det vill inte jag.

Så jag lyder läkarordern och yogaandas i några minuter, vilket gör att nästa mätning är bättre, men ändå på gränsen.

Hur är det möjligt? undrar jag. Övervikt och brist på motion är de främsta orsakerna till att man drabbas. Visst, jag kämpar visserligen med fem trilskande trivselkilon, men tränar kampsport på tisdagar, knatar till jobbet så ofta jag kan och i går kutade jag 6,5 kilometer. Borde inte mitt blod flyta på finemang?

– Jag gissar att du är stressad, svarar läkaren.

– Ha! Bettskenan är beställd! hojtar jag.

Läkaren skrattar skrockande. Han tror att jag skämtar. Det gör jag inte.
Doktorn föreslår blodtryckskontroll en gång i veckan under sex veckor, ”för att vara på den säkra sidan”, innan han ordinerar medicin. Jag kontrar med undringen hur jag i hela friden ska hinna hänga så ofta på vårdcentralen?

Utan att kika upp från journalen konstaterar läkaren krasst:

– Där har du förklaringen. Negativ stress. Du måste tagga ner.

Jamen, hur?

Jo, konsten är, läser jag på sidorna 42–44 i veckans Söndag, att ha lite tråkigt. Mellan motionspass, jobbmöten och familjelogistik.

Alltså: Bara vara. Vila. Andas.

Och det, mina vänner, går ju alldeles utmärkt att göra på vårdcentralen.

En gång i veckan.

Under sex veckor.