Det är söndag. Valdag.
Några timmar innan det har rapporterats ­att högerextrema Nationella fronten fått rekordsiffror i Frankrike i EU-valet och ett dygn efter att fyra judar har skjutits ihjäl på judiska museet i Bryssel.
Det är första gången jag känner en rädsla över att stå mitt i en judisk folksamling.
Är det så här det ska vara nu?
Jag har en stor klump i halsen.
Mest för att min sexårige systerson har följt med. Och för vilken typ av Europa han ska växa upp i.
Vi står i utkanten av en ganska blygsam skara människor.
Min farmor Cyla är i sällskap med några få ­andra i hennes ålder, överlevare precis som hon.
Några minuter tidigare blev vi stoppade av två vakter vid den nybyggda tegelmuren med järngrindar. De vill veta vad vi heter och varför vi åker in på den judiska kyrkogården.
När vi säger att vi ska på invigningen av den södra judiska begravningsplatsen släpps vi in.
En av invigningstalarna inleder med att prata om det som just hänt. Att det är extra viktigt att vi alla samlas här i dag, med tanke på dödsskjutningarna i Bryssel.

Efteråt promenerar jag, pappa, min syster, systerson och farmor runt bland gravstenarna.
Farmor berättar som vanligt historier om ­hennes och farfars vänner som nu ligger i jorden vi går på.
Hon pekar på vännens matta sten, läkaren som såg nazisterna kasta ut bebisar genom sjukhusets fönster för att efter många meter landa på ett hårt lastbilsflak som var på väg mot Auschwitz. En av många händelser som gjorde att han själv aldrig ville få egna barn.
Min systerson letar febrilt efter en slät sten att lägga på toppen av min farfar Lejbs gravsten, ett judiskt sätt att visa att vi har varit och hälsat på.
– Jag önskar att farfar levde, säger han.
Jag med.
Vi sätter oss i skuggan på parkbänken. Fyra generationer ­Trus, med en sexåring som gång på gång frågar: ”Varför förintade man en massa människor?”.
Till och med min farmor, som en barsk öststatsdam som alltid gör sin röst hörd, är tyst.
För det finns ju inget svar på den frågan.
Men förhoppningsvis kommer han, precis som jag, att känna ett enormt ansvar att sprida farmors familj Biermans och farfars familj Trus tragiska ­berättelser vidare.

Några timmar senare står jag med EU-valsedeln i handen i Brunns skola ute på Ingarö. Och visst står vi alla där i tron och hopp om att rösta på en bättre framtid i Europa.
I dag frontar var och varannan kändis politiska kampanjer. På sociala medier strösslar vi med bilder på oss själva med en valsedel i handen och uppmanar varandra att ta vara­ på demokratin.
I tider när rasism, nazism, fascism och homofobi präglar Europa trotsar vi rädslan genom att desto tydligare visa vem vi är, vad vi står för, vårt ­ursprung och vår identitet.
Själv gör jag det genom att alltid bära min farfar Lejbs Davidsstjärna runt halsen. Och att gråta floder när en skäggig dam vinner Euro­vision.
Där i valbåset tänker jag på det farmor sa några timmar tidigare på parkbänken på kyrkogården. Att det som hänt i Bryssel är avskräckande. Att folk blir allt mer rädda att gå på judiska tillställningar.
– Det är precis som i början av 1930-talet i Polen, säger hon.
Farmors tjusigt klädda, judiska ­väninna som går förbi oss nickar ­instämmande:
– Det tar aldrig slut, säger hon.

Veckans krönikör:
Namn: Eva Helena Trus.
Ålder: 32.
Bor: Skärgården.
Yrke: Reporter, krönikör, program­ledare.
Familj: Gift med Mattias.

4 snabba…Helvetet på jorden måste vara …
… morgontrafiken i Stockholm för oss bilister.
Rättvisa för mig betyder…
… att om jag kokar kaffe till ­frukosten, lagar maken middag om kvällarna.
Vann jag en kopiös mängd pengar skulle jag …
… köpa ett sekelskiftes­trähus med stor glasveranda vid havet till mig och maken.
Om jag var universums allsmäktige härskare skulle jag …
… förbjuda rökning. Först då blir luften fri.