Att tillbringa midsommarafton i Stockholms innerstad är en mycket mysko upplevelse. Jag har gjort det två år på raken (i fjol och i förfjol) och andra gången lovade jag mig själv: Aldrig mer.

Det är kusligt som efter en zombieattack.

Staden är folktom, alla byggnader står kvar, men är tömda på liv. Visst, det sitter ett och annat picknickande kompisgäng i parkerna, men 99 procent av huvudstadens invånare har dragit utanför tullarna. De är ”på landet”.

Vi, som varken har lantställe eller släktingar att dundra in hos lagom till sillen, nubben och Små grodorna, har blivit kvar i stan. Hukat på balkongen (utom räckhåll för zombierna, man vet ju aldrig), dukat upp matjes, gräddfil och nypotatis. Intalat oss att det är helt okej: ”Det är ju bara en helg”.

Fast det är det ju inte. Det är MIDSOMMAR. Då det ska grillas nyfångad abborre, sippas rosévin, badas från bryggor och fikas sju sorters kakor i syrénbersåar.

Och allt ska instagrammas. Helst med hashtaggen ”no filter”.

Efter förra årets fiasko, bestämde jag mig för att årets version skulle tillbringas bortom betongen. Helst i ett litet torp utan internetuppkoppling. Så, vi har hyrt stuga i fabulösa Flen, och dansat runt stången med familjen Westerberg, Frejas bästis Bea och vovvarna Mumin och Monty.

Vi har rott över sjön, tävlat i bomben, backgammon och boule. Vi har frossat i jordgubbar, skålat i bubbel, kliat myggbett, plockat fästingar och ängsligt spanat efter huggormen som lär husera vid stenröset alldeles bortom tomtgränsen.

Och jag har instagrammat allt.

Utan filter.

 Torpet, där vi firade midsommar – utan uppkoppling. Instagrammade således inte i realtid.