Inget skrämmer mig mer än ordet ”superkroppen”.
Det har länge varit en populär försäljningsmarkör i media.
Ordet brukar framför allt dyka upp när en ­skådespelare av något slag tränat extra duktigt ­inför en roll.
Av någon anledning brukar det kopplas ihop med Michael Persbrandt.
Och det bästa av allt – du kan få samma kropp. Jo, rubrikerna påstår det:
”Så kan du få Mikael Persbrandts superkropp”.
Varje gång jag ser liknande rubriker letar jag förgäves efter tillägget som berättar att alla ­varken kan få eller ha en superkropp.
En superkropp kräver extremt mycket träning. Och gärna också ett liv och en ekonomi där man kan lägga ner extremt många timmar och ­extremt mycket pengar på personliga tränare. Plus den rätta kosten. Allt det och lite till för att bygga om torson till en avbild av Adonis eller ­Venus.
Alla som inte beredda på att späka sig ordentligt måste annars ha lika bra gener som en ­grekisk eller romersk staty från antiken. Ni vet ­vilken modell jag menar. Den som står på museum, med liten snorre och perfekt tvättbräda.
Man behöver inte vara Einstein för att begripa att svenskar tränar mycket. Det räcker att lyssna på hur hitlistorna har låtit de senaste åren. Det är ett soundtrack för ett land som dukar under på löpbandet till David Guetta.
Den populäraste elektroniska dansmusiken på Spotify har ett perfekt bpm för roddmaskiner och övningar där man står på ett golv, gör avancerade kroppsrörelser och stönar i grupp.
Det är inget fel på att träna. Vissa gör det säkert av andra anledningar än att ha en perfekt  ­”kom-och-ligg-med-mig”-bild på Facebook ­också. ­Hälsan, till exempel.
Men varje gång jag stöter på ”superkroppar” och hälsofreaks börjar den amerikanske ­komikern Bill Hicks klassiska ståupprutiner om rökning dåna i huvudet:
”Jag hatar er ickerökare av hela mitt lilla svarta hjärta. Enda anledningen till att jag inte slutar ­röka är att jag är rädd för att bli som er.”
Hicks menade att ickerökare var ett gäng ­gnälliga, omänskliga moralister.

Vad händer rent intellektuellt med en människa med superkropp? Och vad händer med ett ­samhälle som tillber fotoretuscherade över­människoideal i reklam, film och media? Hur ser en sådan samtid på lata och feta och rökare och alkoholister och tiggare och narkomaner och fattiga?
En svensk politiker har redan föreslagit att tjocka människor ska betala högre skatt. Nej, hen har fortfarande inte rullats i tjära och fjädrar.
Och i P1 berättas det om föräldrar som vill ge tillväxthormoner till sina barn eftersom de är ­rädda för att barnen ska bli kortväxta och få sämre förutsättningar att hävda sig i skolan och arbets­livet.
Allt det, inklusive framgångsrika ”superkroppar”, är en sorts manifestation för en otäck norm, den starkes rätt.
I boken Vårt förakt för svaghet analyserar den norske filosofen Harald Ofstad ­nazismen. Han kommer fram till att ­nationalismen och judehatet inte var ­nazisternas grundämnen – det var den starkes rätt, Adolf Hitlers enfaldiga men mer allmängiltiga och militäriska förakt för svaghet och förlorare.
Den som undrar varför fascismen växer i Europa och kan bli en avskyvärd och inflytelserik politisk faktor igen ska helst börja med att titta sig själv i spegeln.
Några av svaren kan finnas där.

Veckans krönikör:
Namn: Markus Larsson.
Ålder: 37.
Familj: Mor, far, storebror, sambo.
Gör: Rockjournalist på Aftonbladet. Samlar årgångsjazz på vinyl.
Bor: I hyresrätt i Stockholm.

3 snabba:
Stötte jag på mitt 17-åriga jag, skulle jag …
…springa skrikandes åt andra hållet.
En låt alla borde lyssna på är…
…Cedar lane med First Aid Kit därför att stämsången kan krama fram tårar ur en sten.
En bok alla borde läsa är…
…Stefan Zweigs Världen av i går. Österrikaren Zweig skrev självbiografin efter att ha upplevt två världskrig. Det är en varning för kommande generationer. 1942 tog han livet av sig, oförmögen att leva med Hitlers och samtidens barbari.