Jag noterar att Sylvester Stallone – som för ­övrigt fyller 68 den här veckan – är på gång med ­ännu en Expendables-film, den fjärde i ordningen.
Och jag kan inte låta bli att undra hur de tänker där borta i Hollywood.
Det är inte konceptet jag reagerar över, alltså att samla ett gäng löjligt vältränade pensionärer och låta dem spränga bilar och skjuta ihjäl en ­armé av banditer.
Nej, det är uppföljarsjukan jag tänker på. Att man numera hellre satsar på säkra kort än skapar något nytt och originellt.
Regissören James Cameron jobbar för fullt med minst två uppföljare till megasuccén Avatar.
Bruce Willis, 59, är klar för ännu en Die Hard-film, den sjätte i ordningen.
Och Arnold Schwarzenegger, 66, ligger i hårdträning för att göra ännu en Terminator, den femte i serien.
Någon har räknat ut att det just nu förbereds över 100 uppföljningar i filmstaden.
Men det behöver inte vara så här.
Det finns massor med coola historier som bara väntar på att berättas. Verkliga historier om riktiga människor.

Så, till de hollywoodpampar som mot förmodan läser detta: Här är ett gäng fantastiska historier som bara väntar på att bli film.
Låt oss börja med Chiune Sugihara, den japanske karriärdiplomaten som räddade tusentals ­judiska flyktingar från nazisternas förintelseläger under andra världskriget. Han kom från en samurajsläkt och arbetade som vicekonsul i Litauen. För honom var det självklart att hjälpa den som var i nöd även om det innebar fara för honom själv. Mot uttryckliga order beviljade han japanska visum till 6 000 judar – fullt medveten om han skulle straffas när det upptäcktes. Vilket ­också skedde. Det tog 40 år innan han fick någon sorts erkännande.
Eller Ernest Shackleton, den brittiske polarforskaren vars fartyg krossades av isen utanför Antarktis 1914. Tillsammans med ett par besättningsmän seglade han i öppen livbåt hundra svinkalla mil till ön Sydgeorgien. När de efter 17 dygn nådde fram besteg de det högalpina bergsmassivet i mitten av ön (nästan 3 000 meter högt) för att nå fiskeläget på andra sidan ön. Efter fyra månader kunde de återvända och rädda resten av besättningen.
Eller Maria Anna Mozart, Wolfgangs fem år äldre syster som var en minst lika skicklig musiker som lillebror. Under många år uppträdde de tillsammans för kejsare och hertigar runt om i ­Europa. Men hennes värde som cirkusartist sjönk rätt snabbt när hon kom in i tonåren. Vad hände med henne när hon inte längre var kommersiellt intressant för pappa Leopold? Det är ett människo­öde jag skulle vilja se på film.

För att inte tala om Endre Friedmann, mer känd som Robert Capa, på sin tid ansedd som värdens bäste krigsfotograf. Hela hans liv var som ett filmmanus. Han skildrade spanska inbördeskriget. Han steg iland med den första vågen soldater på Omaha beach och tog de där klassiska bilderna från D-dagen. Senare släpptes han med de amerikanska fallskärms­jägarna bakom fiende­linjen, fortfarande bara med sin ­kamera i handen. På sin lediga tid hängde han med ­Ernest Hemingway och Ingrid Bergman. Han dog bara 40 år gammal när han trampade på en landmina i Thai Binh i Vietnam.
Okej, det är kanske inget för tonåriga biobesökare. Men ärligt talat, det är väl knappast ännu en Die Hard med Bruce Willis eller ytterligare en pensionärs­action med Sylvester Stallone heller?
Eller?

Veckans krönikör:
Namn: Fredrik Rundkvist.
Ålder: 47.
Bor: Lägenhet i Stockholm.
Yrke: Reporter.
Familj: Gift med två barn.

3 tankar i mitt huvud…
1. Just nu tänker jag på…
… den hägrande semestern med familjen.
2. Sen tänker jag på…
… den växande grupp människor som aldrig fått uppleva en riktig semester: de arbetslösa, de visstidsanställda.
3. Och jag slås av…
… vilken lyx den traditionella sommarsemestern är på väg att bli i takt med att de tillfälliga anställningarna ökar.