Har inte spelat bort en enda dollar. Lämnar ändå Las Vegas med ordet Loser ringande i öronen. När vi en vecka tidigare kör förbi den klassiska skylten med orden Welcome to ­fabulous Las Vegas Nevada, har jag bara en väldigt bestämd tanke i skallen: No gambling. Ska inte lämna Las Vegas med tom plånbok.

Tonårsbarnen och jag är på road trip i Kalifornien och Nevada. Los Angeles, med Hollywood och kändisspaning. Highway 1, med alla mytomspunna platser längs vägen. San Francisco, med Golden Gate-bron, Alcatraz-fängelset, kabelspårvagnarna och köra som en dåre och flyga lite med hyrbilen i gatukorsningarna som Steve McQueen gjorde med sin Ford Mustang i Bullitt. Och så Las Vegas på det. Himmelriket för somliga, helvetet för andra. Väldigt många har kul. Solar, badar, äter gott, festar, hånglar och gör sådant som folk brukar göra på semestern. Man måste inte spela i Las Vegas. Fast vi är få som inte gör det. Och några vinner ju faktiskt storkovan på kasinot. Men den stora majoriteten matar spelautomaterna med dollar efter dollar efter dollar, medan de djupt urringade servitriserna påpassligt förser dem med gratisdrinkar så omdömet blir ännu sämre. Sedan kommer alla känslorna på en och samma gång. Folk som gråter besinningslöst vid spelautomaterna. Vi ser det varje dag. De som förlorar stort vid de mer statusfyllda Black Jack-, roulette- eller scrapsborden, är bättre på att hålla skenet uppe. Ser bara allmänt bedrövade ut.

Det allra bästa med USA har alltid varit människorna. Så trevliga, lättsamma, öppna, nyfikna och r­oliga att prata med. Genom åren har jag nog hört hundratals människors livs historia, vid bardisken eller vid poolkanten. Slår mig sista kvällen i stan ned på barens ­enda lediga stol, bredvid två tjejkompisar i 25-årsåldern. Helt uppenbart senare på väg ut i Las Vegas nattliv. De låtsas inte ens vara trevliga. Säger inte ens: ”How are you?”, eller: ”What’s up?”, eller något sådant som alla amerikaner brukar säga när man hamnar bredvid varandra. Jag kunde ha varit deras pappa. Jag är helt osynlig. Under en timme berättar de inlevelsefullt om sina liv för varandra. De är nyblivna arbetskamrater på en krog. Pratar uppväxt, föräldrar, bra och dåliga erfarenheter med män, vad de vill med sina liv. De är kvicktänkta, roliga, omväxlande ytliga och djupsinniga. Det är som att se och höra en väldigt bra pjäs om nutidens unga amerikanska arbetarklasskvinnor. Jennifer ­Lawrence och Shailene Woodley hade inte framfört den bättre.

Hela tiden sitter de och då och då lite förstrött trycker på ett elektroniskt Black Jack-spel som finns vid varje barplats. De får ständigt nya gratisdrinkar. De struntar fullständigt i att jag hör allt de säger. Jag finns ju inte. Först när jag beställer notan, är det som att de upptäcker mig. Med ett både roat och lite medlidsamt leende, säger en av dem: – Vi uppskattar att du varken stött på oss eller avbrutit vårt samtal, utan bara tjuvlyssnat. Vi ser ju att du inte är spelartypen, men… betalar du verkligen för drinken? Hela poängen är ju att slöspela så man får dricka gratis? Vilken loser du är!

Jan-Olov Andersson

Veckans krönikör:

Namn: Jan-Olov Andersson.
Ålder: 59. Familj: Olle, 15, och Greta, 14.
Gör: Krönikör, recensent och reporter på nöjesredaktionen.
Bor: I en 4:a på Södermalm i Stockholm.

4 x tankar i mitt huvud:

1. När det mest spelade på road tripens bilradio är Jason Derulos och Snoop Dogs låt Wiggle … … är det faktiskt omöjligt att få den sexistiska smörjan ur skallen. You know what to do with that big fat butt!  2. Om jag någon gång fastnar i en hiss i fem timmar … … skulle det inte vara helt fel om Stephen King hade råkat kliva in strax före mig. Snacka om någon man skulle ha mycket att prata om med.
3. När man hade sträckläst färdigt Lena Anderssons August-belönade och fullkomligt lysande Egenmäktigt förfarande  … … får man mycket att tänka på, om sig själv, och om varför man blev så besatt av två så jobbiga huvudpersoner.
4. Om den, ack så kloka, avgående SVT-chefen Eva Hamilton bara har en liten sosseådra i sig … … borde hon bli ny kulturminister efter valet. Annars kan hon ju låtsas. Som Thomas Bodström.