Precis så skrev jag i ett kärleksbrev till ex-maken någon gång våren 1994. Vi hade träffats på en strand i Thailand ett halvår tidigare – han från Australien – jag från Sverige. Och nu skulle vi minsann bevisa för oss själva, varandra och världen att vi hörde ihop.
Jag var 22, han 26 och vi skulle göra allt vi kunde för att få vara tillsammans. Men på varsin sida om vår envishet och obstinata ­kärlek fanns två helt olika kulturer, olika språk och ­sociala koder.
På varsin sida fanns också varsin orolig mamma och pappa som ville något annat och kämpade emot, försökte tala oss till rätta, förklarade att det här kunde bli komplicerat.
Men jag och ex-maken såg bara varandra. Det andra viftade vi liksom bort.
Och naturligtvis blev det som vi ville. Vi gifte oss, fick tre fantastiska döttrar och flyttade fram och tillbaka mellan två väldigt olika platser i ­världen.

Våra barn växte upp i två olika kulturer – ibland gick de i skola i Sverige och ibland i Australien. De rörde sig tidigt fritt mellan sina världar, hade kompisar och stor släkt på bägge sidor och fick ”the best of both worlds’’.
Ett toppenliv, helt enkelt.
Trodde vi.
Men det var just det, för ”best of both worlds” har naturligtvis också en baksida: den konstanta längtan efter det andra.
Efter farmor i Australien, mormor i Sverige, dagiskompisar och kusiner, det andra sättet att leva.
Häromdagen blev det tydligt. På pricken 20 år efter mitt kärleksbrev till ex-maken, kommer orden tillbaka igen:
”Avståndet kommer aldrig att skilja oss åt.”
Den här gången är det barnens äldsta kusin i Australien som förevigat det svåra i att behöva längta och sakna – genom att tatuera in orden på magen.
På svenska. Förstås.

Självklart hade jag aldrig kunnat föreställa mig att det var så här det skulle bli. Att det som började som en semesterflirt för 20 år sedan skulle ge ett sånt eko för framtiden och innebära så mycket för en senare generation. Men när kusinen lägger ut en bild på Instagram och skriver om sin frustration och kluvenhet, om sorgen att inte jämt kunna få vara tillsammans med sin ”svenska” släkt, växer klumpen i magen.
Kusinens manifestation med evighetsstämpeln på magen, gör att verkligheten kommer i kapp.
Vissa beslut ger eko långt senare än vi kan ana – och på helt andra sätt.
För helt andra människor.
Det är min lärdom för ­dagen.

Veckans krönikör:
Namn: Åsa Passanisi.
Ålder: 42.
Bor: I en funkis-sexa i Årsta, med storfamilj och katter varannan vecka och bara katter varannan vecka.

3 snabba…
Om jag fick möjlighet att bli superbäst på något jag aldrig gjort…
…skulle jag vilja bli en fena på att renovera gamla möbler.
Just nu är jag tacksam över…
…att barnens farmor inte stannande en vecka till i Sverige. Hon skulle då ha flugit med planet som sköts ner i Ukraina.
Om jag vore en seriefigur…
…skulle jag helst vara söta, starka Bamse, förstås.