Det är dags för 16-åringen att söka in på gymnasiet och eftersom jag vet att framförhållning inte är hans bästa gren, krattar jag grundligt. Tar fram listor på program, skolor och intagningspoäng. Ger förslag på hur han ska sortera och prioritera.

Ungen undrar utan att ens kika upp från Ipaden:

– När är sista ansökningsdagen?

– Om tre veckor, men det hör inte hit, få det bara gjort, svarar jag, aningens skarpt.

– Ta det lugnt, morsan! säger Joel.

– JAG ÄR LUGN, hojtar jag affekterat och lämnar hans rum med irriterade hälstamp.

Medan jag själv är en tidsfascist som har svårt att slappna av och njuta av en kopp kaffe om jag har en uppgift hängande över mig (som att skriva den här krönikan, till exempel), är Joel raka motsatsen. Så länge det är minuter kvar till en deadline, är läget under kontroll i hans värld.

Under de kommande veckorna tjatar jag tre-fyra gånger om dagen och får givetvis samma svar: ”Det är lugnt, morsan”. Till slut säger jag, med värsta domedagstonen:

– Nu släpper jag det här. Du får klara dig själv.

Självklart gör han det. Men inte med en veckas eller en dags marginal, utan med en kvarts.

Jag pustar ut och Joel kontrar:

– Jag sa ju att det var lugnt.

Ja, i hans värld är det nog det. Som en klok människa påpekade för mig: Tonåringar kan reta gallfeber på oss, men de lever helt och fullt i nuet, så kanske är det jag som ska lära av Joel, i stället för tvärtom. Det anser i alla fall mindfullnessprofeten Eckhard Tolle, som på sidorna 14–17 predikar här och nu-tänket och menar att stress, negativitet och ångest uppstår när vi vänder oss bort från nuet.

Så NU ska jag ta en kopp kaffe.

SEDAN ska jag ge mig på nästa veckas krönika.