Det finns fortfarande semestertid att läsa Tove Janssons Sommarboken, om du inte gjort det redan. I den får man följa flickan Sophias dagar ihop med sin farmor, de bor i ett hus på en ö och händelserna och dramatiken styrs mest av naturen. Det finns ingen tv och radion hörs inte heller. 

Det här var länge sedan. Jag läser den just nu ihop med min son och trodde att han kanske skulle tycka den var trist eftersom den är så ­actionbefriad, men tvärtom blev han förtjust. Språket är koncentrerat och lite ödesmättat, ­relationen mellan den lilla och den gamla utvecklas i vardagen. Det är oundvikligt att läsa Sommarboken utan att tänka på de egna gamla som man vuxit upp med.

Min farmor hette Naemi och bodde i ett rött hus i Hallingeberg i Småland och jag var ofta där som liten. Oavsett om det var sommarlov, sportlov eller helger så var det en långsam tid och en tid av ritualer. På kvällarna drog hon ut utdragssängen där hon skulle ligga, jag låg i hennes säng bredvid och varje kväll såg jag henne släppa ut sitt långa gråa hår och ta bort bandagen hon hade lindade runt sina liktornar.

Farmor var lång, över 175 cm, och hon hade komplex både för sin längd och för sina stora fötter. Liktornarna var ett resultat av att hon i många år tryckt ner sina fötter i för små skor. Hon sov i mjuka, slitna flanellnattlinnen och jag fick henne att lova att jag skulle få ärva dem när hon dog. Hon lärde mig be kvällsbön, först Gud som haver och sen en lång radda med namn som behövde särskild tillsyn. Mamma och Rune, Nettan och Richard och Stina och alla fattiga på jorden.

På morgonen vaknade jag av ljudet från en gammal rörradio som värmdes upp med ett dovt surr innan sjörapporten hördes. ”Utsikter till torsdag morgon. Fladen och Dogger, nord ­eller nordväst, 2–7, mest god sikt. Tyska bukten ­omkring nord 2–8, måttlig eller god sikt.” Jag hörde slamret från vedspisen i köket och kände lukten från köttbullar som värmdes. ­Farmors köttbullar var bäst och hon ville att jag skulle vara hos henne, alltså fick jag köttbullar till frukost. Briljant psykologi. Hon hade över huvud taget mycket god hand med barn. Gott uppförande berömdes, de dåliga utbrotten ignorerades. Jag minns fortfarande den tunga känslan i kroppen när farmor blev besviken på något jag sagt eller gjort. Hon sa inte ett ord, den bekymrade rynkan i pannan räckte.

Det var ett liv i sakta mak. På sommaren plockade jag ärtor och jordgubbar i landet, på vintern satt jag i köket och tittade på hur domherrarna gick över skaren. Det här var i början av 1980-talet som ju var en rätt fräsig tid med snabba sportbilar, axelvaddar och Dallas på tv. Ibland på kvällarna kunde jag få hemlängtan och när jag grät såg jag hur farmors ögon blev blanka. En dag när vi skulle till farmor på middag och jag först av alla sprang in i huset så luktade det konstigt. På spisen hade potatisen kokat torr och i sängen låg farmor, hon blinkade men rörde sig inte. Hon hade fått en stroke. Talet blev aldrig mer det samma och hon fick träna hårt för att lära sig skriva igen. Farmor sa alltid att hon ville dö innan hon fyllde 80 år och en vecka före sin 80-årsdag 1983 dog hon. Då hade hon mödosamt lärt sig skriva igen och det första ord hon skrev var ett knaggligt ”Eva-Karin”.

Jag är tacksam över att ha varit så villkorslöst älskad och lycklig över att jag fick känna henne. En människa som vägrade se sig själv i annat än mycket små speglar och som med största säkerhet hade känt sig väldigt vilse i vår tids maniska selfiekultur.

karin.magnusson@aftonbladet.se

3 x just nu:

Just nu … … njuter jag av att vara med familj och vänner i Sollér på Mallorca.
Just nu … … läser jag  The Corrections av Jonathan Franzen.
Just nu …  … hoppas jag att det ska vara superbra rea på El Corte Inglés i Palma när jag åker dit.

Veckans krönikör:

Namn: Karin Magnusson. Ålder: 42. Gör: Programledare på Aftonbladet tv. Bor: I Vasastan i Stockholm. Familj: Gift, två barn.