Min man och jag har en fantasi som vi gärna skulle ta från tanke till handling. Men innan ni har hunnit få kinky vuxenbus på näthinnan vill jag vara tydlig med leken går ut på att behålla kläderna på. Bokstavligen.

För vi drömmer om att sätta på oss våra sjavigaste paltor och spankulera in hos första bästa lyxbilhandlare. Där lommar vi runt som värsta lantisarna, sniffar högljutt i luften, kommenterar doften av nybilslädret, fingrar storögt på cabrioletsuffletterna och ställer korkade frågor som: ”Kan man åka nercabbat på vintern om man har värmen på högsta blås?”.

Kort sagt: Vi beter oss på ett sätt som, antar jag, inte passar sig på etablissemang som kränger automobiler i mångmiljonklassen. Därför blir vi lite avmätt bemötta, nonchalerade, eller till och med (det här skulle vara bästa scenariot av alla) manade mot dörren.

Men medan vrålåkssäljaren försöker få oss att lämna den snofsiga bilhallen, hojtar vi beställningar på minst fem fordon: En sportcab, ett fyrhjulsmonster, en limousinversion, samt ett par citybilar till ungdomarna, samtidigt som vi halar fram ett American Express black card för handpenningen.

Minen på krämaren? Obetalbar. Han hade aldrig kunnat gissa att det lufsiga paret just har vunnit på Eurolotto och är goda för MILJARDER.

Och vem kan klandra honom? Vi fungerar så, de flesta av oss. Vi dömer byrackor efter den tufsiga pälsen.

– Ytligt, ja viss, men människor läser in en massa saker i ett utseende, säger kommunikationsexperten Elaine Eksvärd och menar att det går att skaffa sig många fördelar genom att välja rätt kläder.

Så eftersom jag och maken med största sannolikhet aldrig kommer vinna någon storkova, får vi vackert hacka i oss verkligheten och fortsätta klä upp, snarare än ner, oss.

Fast nog vore fantasiversionen oändligt mycket intressantare?

Det finns fortfarande semestertid att läsa Tove Janssons Sommarboken, om du inte gjort det redan. I den får man följa flickan Sophias dagar ihop med sin farmor, de bor i ett hus på en ö och händelserna och dramatiken styrs mest av naturen. Det finns ingen tv och radion hörs inte heller. 

Det här var länge sedan. Jag läser den just nu ihop med min son och trodde att han kanske skulle tycka den var trist eftersom den är så ­actionbefriad, men tvärtom blev han förtjust. Språket är koncentrerat och lite ödesmättat, ­relationen mellan den lilla och den gamla utvecklas i vardagen. Det är oundvikligt att läsa Sommarboken utan att tänka på de egna gamla som man vuxit upp med.

Min farmor hette Naemi och bodde i ett rött hus i Hallingeberg i Småland och jag var ofta där som liten. Oavsett om det var sommarlov, sportlov eller helger så var det en långsam tid och en tid av ritualer. På kvällarna drog hon ut utdragssängen där hon skulle ligga, jag låg i hennes säng bredvid och varje kväll såg jag henne släppa ut sitt långa gråa hår och ta bort bandagen hon hade lindade runt sina liktornar.

Farmor var lång, över 175 cm, och hon hade komplex både för sin längd och för sina stora fötter. Liktornarna var ett resultat av att hon i många år tryckt ner sina fötter i för små skor. Hon sov i mjuka, slitna flanellnattlinnen och jag fick henne att lova att jag skulle få ärva dem när hon dog. Hon lärde mig be kvällsbön, först Gud som haver och sen en lång radda med namn som behövde särskild tillsyn. Mamma och Rune, Nettan och Richard och Stina och alla fattiga på jorden.

På morgonen vaknade jag av ljudet från en gammal rörradio som värmdes upp med ett dovt surr innan sjörapporten hördes. ”Utsikter till torsdag morgon. Fladen och Dogger, nord ­eller nordväst, 2–7, mest god sikt. Tyska bukten ­omkring nord 2–8, måttlig eller god sikt.” Jag hörde slamret från vedspisen i köket och kände lukten från köttbullar som värmdes. ­Farmors köttbullar var bäst och hon ville att jag skulle vara hos henne, alltså fick jag köttbullar till frukost. Briljant psykologi. Hon hade över huvud taget mycket god hand med barn. Gott uppförande berömdes, de dåliga utbrotten ignorerades. Jag minns fortfarande den tunga känslan i kroppen när farmor blev besviken på något jag sagt eller gjort. Hon sa inte ett ord, den bekymrade rynkan i pannan räckte.

Det var ett liv i sakta mak. På sommaren plockade jag ärtor och jordgubbar i landet, på vintern satt jag i köket och tittade på hur domherrarna gick över skaren. Det här var i början av 1980-talet som ju var en rätt fräsig tid med snabba sportbilar, axelvaddar och Dallas på tv. Ibland på kvällarna kunde jag få hemlängtan och när jag grät såg jag hur farmors ögon blev blanka. En dag när vi skulle till farmor på middag och jag först av alla sprang in i huset så luktade det konstigt. På spisen hade potatisen kokat torr och i sängen låg farmor, hon blinkade men rörde sig inte. Hon hade fått en stroke. Talet blev aldrig mer det samma och hon fick träna hårt för att lära sig skriva igen. Farmor sa alltid att hon ville dö innan hon fyllde 80 år och en vecka före sin 80-årsdag 1983 dog hon. Då hade hon mödosamt lärt sig skriva igen och det första ord hon skrev var ett knaggligt ”Eva-Karin”.

Jag är tacksam över att ha varit så villkorslöst älskad och lycklig över att jag fick känna henne. En människa som vägrade se sig själv i annat än mycket små speglar och som med största säkerhet hade känt sig väldigt vilse i vår tids maniska selfiekultur.

karin.magnusson@aftonbladet.se

3 x just nu:

Just nu … … njuter jag av att vara med familj och vänner i Sollér på Mallorca.
Just nu … … läser jag  The Corrections av Jonathan Franzen.
Just nu …  … hoppas jag att det ska vara superbra rea på El Corte Inglés i Palma när jag åker dit.

Veckans krönikör:

Namn: Karin Magnusson. Ålder: 42. Gör: Programledare på Aftonbladet tv. Bor: I Vasastan i Stockholm. Familj: Gift, två barn.  

Det var en av de mest plågsamma separationerna i kändishistorien. I november 2009 briserade nyheten att golfstjärnan Tiger Woods hade bedragit sin undersköna svenska fru, Elin. Inte med en kvinna. Inte med två. Utan med massor. Enligt den amerikanska tidningen National Enquirer hade Woods haft hela 120 kvinnor vid sidan om.
Informationen hade NE fått via en källa på den exklusiva rehabkliniken Gentle Path, där stjärnan i ett futilt försök att rädda sitt äktenskap, checkade in för sitt sexmissbruk i april 2010.

Som en del av behandlingen hade terapeuten tvingat honom att skriva en lista över alla sina älskarinnor. Med på listan fanns alla sorters damer, från porrstjärnor och underklädesmodeller till servitriser och collegestudenter.

Det enda namn som saknades var Raychel Coudriet, familjen Woods 21-åriga granndotter, som han lär ha förfört på en soffa i sitt hemmakontor.Trots att det var den enda affären som Tiger aldrig erkände, blev den droppen för Elin. Länge verkade det som att hon var beredd att stå vid sin makes sida och hjälpa honom genom missbruksterapin, men att Tiger hade haft sex med Raychel, en flicka han hade känt sedan hon var 14 år, kunde hon inte förlåta.

Nu har det gått drygt fyra år, sedan ”Tigergate” nådde sin kulmen, år som Elin använt väl. För ur den sorgliga sörjan har hon klivit fram som en självständig, snygg, stark, klok kvinna. I dag har hon inte bara två vackra barn, utan också en psykologiexamen, en ny man vid sida och – det kanske mest beundransvärda av allt – en fungerande relation med sin exmake.

Hur hon lyckades med det, kan ni läsa här.

Själv är jag helt fascinerad av hennes ädla natur.

Själv hade jag nog stämt k**en av karln, alternativt kapat av den.

Augusti är här – och det är dags att börja planera för årets kräftskiva.

De flesta av oss äter kräftor vid något enstaka tillfälle varje år och då är det ju viktigt att de små rockarna är goda. Därför ska du inte missa vårt kräfttest!

Vår panel består av både proffs och amatörer och vi har testat både frysta och färska kräftor från de fyra största livsmedelskedjorna.

Är färska, svenska kräftor per automatik bäst? Hur klarar sig upptäckarna från England?

I veckans Söndag får du svaren!

Nu något betydlig allvarligare. Erik hade precis lämnat restaurangen när första slaget föll. Tre män attackerade honom med sparkar och slag – och skrek: ”Ingen neger får vara här!”.

Erik är en av många afrosvenskar som råkat ut för hatbrott. Samtidigt som hatbrotten i stort minskar i antal har våldet mot människor med svart hudfärg ökat med 24 procent.

Erik berättar sin historia i Gunilla Granqvists reportage om en av de mest utsatta grupperna i Sverige i dag.