Ett enda Sommar-program lyssnade jag på i år. Det var Christian Falks. Jag sparade det till en dag då jag klarade av det. Jag sprang sju kilometer asfalt, med lätta steg, inte mitt vanliga klampetiklamp, utan försiktigt, som för att inte störa, medan han pratade i mina lurar.
Det finns något som lockar med dödssjuka människors berättelser. Något vi både vill höra och inte. Som om vi tror att de har insikter som vi saknar, vi som känner att vi är mitt i livet.
Och det har de ju också. Som att det plötsligt kan visa sig att man inte alls är mitt i livet, utan i slutet.
Jag vet inget om hur det är att veta om att tiden är utmätt. Jag har suttit bredvid två gånger när and­ra människor, mig väldigt närstående, fått sina dödsdomar. Det är inget jag vill tänka tillbaka på. Fast ändå är tanken ofta där. Det är inget som lärde mig något värdefullt. Det bara förvirrade och komplicerade livet.
Fast det gav nog livet starkare färger. Svartare svärta och ljusare ljus.

I det ena fallet var det ändå så att döden lämnade walk over. Den uteblev, utan något meddelande om ny ankomstdag. Inte upphävd, inte inställd. Den bara dröjer.
Och de flesta tror nog att den som benådas vid galgen ska hjula därifrån i lyckorus.
En läkare kvittrade glatt att vi alla minsann lever­ i ovisshet eftersom vi kan bli överkörda och dö när som helst.
Helt sant, men ändå helt fel.
Att ha en dödlig sjukdom är nog mer som att få veta att du kommer att bli överkörd, men inte när. Så får du gå där med fladdrande hjärta och aldrig sitta lugn.
Att leva med någon som fick livet fråntaget sig och sedan det givet tillbaka är inte heller som ett lyckligt filmslut.
Leva som om varje dag är den sista låter fint, men det är stört omöjligt, prova får ni se. Det är att inte ha framtidsutsikter, att inte kunna längta till sådant som är långt borta i rum eller tid, att inte kunna göra planer. Och säga vad man vill, utan planer blir det oftast pannkaka.
Att leva för dagen, det suger helt enkelt.
En enda sak lärde jag mig av allt det där: att ransonera mitt lidande. Jag stängde av när filmer eller tv-serier började slå an vissa strängar. Jag ville inte gråta över att Lynette i Desperate housewives fick cancer, inte sörja fiktiva personer. Jag spar mina tårar till äkta sorger.

Men varför då lyssna till berättelser från livs levande – fast inte så länge till – personer?
Jag vet inte. Jag hör ofta människor säga att sådana berättelser ”gett dem en tankeställare” och att de i fortsättningen inte ska gnälla över små­saker.
Då undrar jag alltid: Hur länge känner du så? Till nästa gång din dator börjar krångla? Till nästa gång du är förkyld och tycker mest synd om dig själv i hela världen?
Jag lyssnade på Christian Falk och mindes förra sommaren. Då sprang jag till Kristian Gidlunds program, andades så där försiktigt, försökte att inte svettas. Kände mig helt tagen efteråt.
Och när jag tänker efter minns jag min känsla från då: Att han inte ­ville berätta hur hemskt det är att dö. Utan hur fint det är att leva.
Ska se om jag kan hålla kvar den tanken till nästa sommar.

Veckans krönikör:
Namn: Helena Utter.
Ålder: 44.
Bor: I Stockholm.
Familj: Ja.
Gör: Redaktör för Wendela, Aftonbladet.

3 tankar i mitt huvud:

1 Först tänker jag …
… på att det nu börjar komma böcker om lyckliga pessimister och att exakt vad som helst kan – och kommer att – utropas till trend i ett samhälle som bara handlar om stålars, stålars, stålars.

2  Sedan tänker jag …
… att det väl är precis så jag alltid levat: förutsatt det värsta – och sedan blivit lite lycklig när det inte blivit fullt så illa.

3  Och så tänker jag …
… att det inte är så dumt, nu när matematiker i en obskyr forskningsstudie räknat ut att det är när saker överträffar vår förväntan som vi upplever den största lyckokänslan.