Vem ska trösta Knyttet?
Det undrade jag också när jag var liten.
Kunde ett tag inte få nog av Tove Janssons bilderbok. Mamma och pappa fick läsa den för mig så många gånger att de säkert började prata om Filifjonkan i sömnen.
Knyttet är en liten ledsen gynnare som bor ensam i ett stort hus. Han är så rädd för ensamheten att han en dag smyger sig ut i världen. Men Knyttet är för blyg för att hitta några vänner. Han fattar inte det sociala spelet. Då är det väl inte så lätt att bli polare med en mumrik.
Sagans persongalleri var och är halva nöjet. Vilket barn under sex år, åtminstone ett barn som växte upp före appar och läspaddor, kunde få nog av fantasieggande analoga varelser som homsor och hemuler, filifjonkor och mumrikar?
Det är bra ”fjonk” i allihop. Jag började skratta så fort jag sa deras namn högt. Och varje gång det ­åskade stod jag med näsan tryckt mot fönstret och höll tummarna. Jag ville så förtvivlat gärna se ett gäng hattifnattar marschera fram över gräsmattan.
Mårran fick däremot vara. Det var en läskig tant. Den sidan hoppade jag över.

Kunde identifiera mig hårt med Knyttet. Han var min Morrissey. Än i dag går det att härleda min musiksmak till Tove Janssons lille got. Skivor ska helst låta som Knyttets ledsna och ängsliga ansiktsuttryck.
Poängen med Vem ska trösta Knyttet är det vuxna allvaret och melankolin. Det var förklaringen till dess dragningskraft och att huvudpersonen blev min första popidol.
Men inte ens Tove Jansson kommer i närheten av Adjö, herr Muffin. Bilderboken är bland det sorgligaste jag läst i vuxen ålder. Kanske tur att jag inte ägde den när jag var barn. Var landar man om ens första popidol är ett gammalt och döende marsvin?
Adjö, herr Muffin är skriven av Ulf Nilsson och illustrerad av Anna-Carin Tidholm. År 2002 fick den Augustpriset för årets bästa barnbok. Det är en gravdjupt sorgsen och hjärtevärmande dödsblues.
Läsaren får följa herr Muffins sista dagar. Marsvinets dödsskräck och minnen skildras med svåröverträffad tonträff och känsla.
Herr Muffin bor hos en familj där dottern skriver brev till honom. Scenerna när Muffin ­river sönder breven får hjärtat att gå i lika många bitar som i en låt av Björn Afzelius.
Med tanke på Tove Jansson och Adjö, herr Muffin är det obegripligt att barnböcker inte har högre status. Den senare säger lika mycket om den stackars människan som författarna Jonathan Franzen eller Joyce Carol Oates försöker göra på 700 sidor.

Värst och vackrast är när herr Muffin sitter framför ett stearinljus och rannsakar sitt liv genom en lista. Han fick aldrig vara en mjuk hamster. Men en gång hade han en mycket klok och vänlig fru. De fick sex barn, nu utflugna.
Herr Muffin hade ett blått hus med egen brevlåda. Han blev kelad 7 665 gånger och fick 728 gurkor under livet. Han hade haft det bättre än de flesta. En dag sitter man själv där som Muffin och lägger till och drar ifrån, förhoppningsvis mer nöjd med det man hade än det man aldrig fick eller blev.
Man hade kanske tak över huvudet. Man fick käka lite ­gurka. Och så var det med det.

Veckans krönikör:
Namn: Markus Larsson.
Ålder: 38.
Familj: Mor, far, storebror, sambo.
Gör: Musik- och nöjeskrönikor i Aftonbladet.
Bor: I hyresrätt i Stockholm.

3 x tankar i mitt huvud:
1. Om jag hade alla pengar i världen skulle jag …
… antagligen inte vara nöjd ändå.

2. Om jag får rekommendera en bok blir det …
… Art Spiegelmans tecknade klassiker om Förintelsen, Maus.

3. Om jag tvingades lyssna på en låt i 24 timmar skulle jag just nu välja …
… vad som helst av Seinabo Sey.